Debatt: När Mellanösterns historia blev politiskt obekväm
Mellanösterns kristna passar illa in i berättelsen där väst är förövare och araber offer. Därför hörs deras krav så sällan, skriver Alexander Maron.
Den 13 oktober 1990 tystnade kanonerna i östra Beirut. Syriska styrkor krossade det sista militära motståndet mot sin kontroll. För många kristna var det slutet på en kamp om politiskt inflytande och självbestämmande. Den intellektuella eliten gick i exil, och med den försvann också deras narrativ ur Europas politiska debatt. Här hade delar av vänstern redan fördelat rollerna: väst som förövare, araber som offer och kolonialismen som förklaring till nästan allt. Mellanösterns kristna passade illa in i manuskriptet.
Palestina, Libanon och Syrien har en historia långt före arabiskan och islam. Där talades bland annat arameiska, grekiska och hebreiska. När muslimska arméer intog Jerusalem på 600-talet fann de knappast ett obebott semesterparadis, utan samhällen med tusenåriga rötter.
Under kalifaten översattes grekiska, arameiska och romerska verk inom filosofi, medicin, juridik och vetenskap till arabiska, ofta med hjälp av kristna lärda. Resultatet hyllas som den arabiska guldåldern. Man talar gärna om guldet, men betydligt mindre om varifrån det kom och vilka som faktiskt bidrog till det.
Under osmanskt styre drabbades kristna av förföljelser och massakrer. År 1860 ingrep Frankrike efter våldet i Libanon, där kristna länge sökt franskt beskydd. Banden hade rötter ända tillbaka till korsfarartiden. När den arabiske, muslimske kung Faisals styrkor besegrades av Frankrike 1920 banades vägen för Storlibanon under franskt mandat, med stöd från kristna ledare.
För många kristna handlade det om skydd och självbestämmande. När europeiska erövringar fördöms men arabiska och osmanska erövringar ursäktas, blir historien politisk bokföring.
År 2014 erkände Sverige Palestina, vars grundlag anger islam som officiell religion och sharias principer som en huvudsaklig rättskälla. Samtidigt lanserades en feministisk utrikespolitik. Hur förenades dessa beslut? Palestinier har rätt till självbestämmande, men inte ensamrätt till historien.
År 2020 ifrågasatte Bashar al-Assad Syriens syrisk-arameiska identitet. Landet låg i ruiner, men presidenten tycktes ha upptäckt ett ännu större hot: landets förarabiska historia, som allt tydligare trädde fram genom arkeologiska fynd och historisk forskning.
Artikel 1 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast folkens rätt till självbestämmande. Ändå diskuteras en tvåstatslösning ständigt för judar och palestinska araber, medan assyriers, syrianers och kurders anspråk i regionen får långt mindre utrymme. Att auktoritära makthavare ogillar frågan förvånar knappast. Varför är Europa så tyst?
Den som kontrollerar historien påverkar också vilka konflikter omvärlden förstår och vilka rättigheter den erkänner. Halvsanningar kan bli bränsle för extremism. Den som demonstrerar för ett uteslutande arabiskt och muslimskt Palestina borde känna till att regionens judiska och kristna rötter föregår den arabiska erövringen. De historiska minoriteterna finns fortfarande kvar. Varför hörs deras krav så sällan?
Sanningen finns i dammiga böcker i klostrens bibliotek, snarare än i regimernas hemmasnickrade historieböcker. Därför måste historiska verk översättas och arkiven öppnas. Både araber och västerlänningar förtjänar en historia fri från religiös fanatism och politiskt bekväma halvsanningar. De kristnas flykt från Orienten vittnar om förföljelse och västvärldens tystnad inför förstörelsen av ett av dess äldsta kulturarv. Att tro att förövarna stannar vid Europas gränser vore naivt. Orientens kristna var bland de första måltavlorna, men knappast de sista. Den som fördömer kolonialism borde åtminstone kunna känna igen den när erövraren inte är europé.
Alexander Maron
Mellanösternkännare
