Luciafirandet ställs in i Borås i år. För få ungdomar vill ställa upp för att föra traditionen vidare. I Enköping blir 2024 års ”Enköpings Lucia” den sista någonsin, och med det bryts en tradition som varit levande i staden sedan 1941. En av anledningarna är att det är svårt att locka medlemmar till luciakören. Även i Skellefteå saknas luciakandidater till årets traditionella luciatåg. Trenden är tydlig: de traditionella luciatågen försvinner i stad efter stad.

Det är problematiskt, men det är inte konstigt. Ända sedan de ungdomar som nu inte vill delta i luciatågen föddes har svenska politiker och myndigheter enträget hävdat att Sverige inte har någon kultur. År 2002 sa Mona Sahlin att hon över huvud taget inte kunde komma på vad svensk kultur är, förutom ”midsommarafton och sådana töntiga saker”.

År 2006 slog Fredrik Reinfeldt fast att bara barbariet är ursvenskt medan övriga traditioner har kommit utifrån. År 2015 hävdade historikern (!) Ingrid Lomfors att det inte alls finns någon inhemsk svensk kultur när hon talade på den av Stefan Löfven arrangerade konferensen ”Sverige tillsammans”.

Inget av det är såklart sant. Sverige har en alldeles egen kultur precis som alla andra länder på vår jord. Men i årtionden har vi fått höra att vår kultur inte finns, inte räknas eller inte är viktig nog att bevara och levandegöra. Är det då konstigt om ungdomar som växt upp med detta mantra inte brinner för att föra svenska traditioner vidare?

Luciatraditionen har varit extra utsatt för denna nedvärdering av vårt kulturarv. Opinionsbildare har motarbetat firandet av Lucia genom påståenden om att det är en modern tradition som saknar kulturhistorisk grund, att det enbart är en ytlig skönhetstävling eller att traditionen över huvud taget inte är svensk då Lucia är ett sicilianskt helgon. På Nordiska museets hemsida kan den som vill lära sig mer om traditionen läsa att ”Luciafirandet i vår tid måste betraktas som en i huvudsak medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera äldre svensk och nordisk kultur”.

Men den svenska luciatraditionen är unik i världen. Den har uppstått i en sammanvävning av äldre nordisk folktro, svenska allmogeseder, kristen tradition och äldre föreställningar som har levandegjorts och bevarats av människor som levt innan oss i generationer. Vissa delar är så gamla att vi inte känner till dess ursprung, andra är något nyare och lättare att placera i tid och rum. Luciafirandet den 13 december är vår alldeles egna, unika tradition med rötter som går långt tillbaka och som genom traditionsbärare levt vidare in i vår moderna tid. Luciatåget med sitt ljus och sina sånger binder oss samman med vårt gemensamma förflutna och som traditioner så ofta gör; skapar en känsla av samhörighet och identitet hos dem som deltar.

Men i traditionen finns också en skörhet. Den är bräcklig. Det är bara vi som firar Lucia som vi. Många av sångerna sjungs bara av oss. Vi är bärare av ett kulturarv som bara vi kan bära. Tanken på att rötterna kan komma att kapas och traditionen blekna bort för alltid är smärtsam.

Det vi ser nu är resultatet av årtionden av försök att montera ner våra svenska traditioner. Kulturföreningen Gimle uppmanar därför alla i Sverige att göra tvärtom. Levandegör vårt kulturarv!

För traditionerna vidare. Inte bara för traditionens skull, eller för kommande generationers skull. Bli en traditionsbärare för din egen skull: för att uppleva känslan av historiskt sammanhang, nationell gemenskap och samhörighet. Låt oss tillsammans visa att trenden med försvinnande luciatåg bara är en tillfällig parantes i vår historia, och att Lucia kommer komma till oss med ljus i mörkret i många år till!

Kulturföreningen Gimle:

Natalia Estebanez Henriksson

Linnea Klingström

Arvid Nikolausson (ordförande)