Facebook noscript imageDebatt: Pansarkolonnernas tid är förbi
Hoppa till innehållet

Debatt: Pansarkolonnernas tid är förbi

Drönaroperatörer under försvarsmaktsövningen Aurora 26 i maj. Foto: Försvarsmakten.
Drönaroperatörer under försvarsmaktsövningen Aurora 26 i maj. Foto: Försvarsmakten.

Det moderna slagfältet är så genomlyst att masserade pansarkolonner blivit livsfarliga. Försvarsmakten måste satsa på små, snabba grupper med låg signatur – annars förbereder vi oss för fel krig, skriver Lars Berg.

I. Natten vid Khasham: Eldkraftens gamla läxa

Natten mellan den 7 och 8 februari 2018 ryckte en sammansatt styrka på cirka 500 man (syriska regimtrogna förband och Wagnergruppen) med stridsvagnar fram mot gasanläggningen Conoco nära syriska Khasham.

Den försvarades av endast 30–40 amerikanska specialförbandsoperatörer och kurdledda SDF-styrkor. Efter att Moskva hävdat att inga ryska förband fanns i området slog USA till med stridsflyg, strategiskt bombflyg, attackhelikoptrar, AC-130 och marinkårens artilleri. Under fyra timmars intensiv bekämpning krossades anfallet. De anfallande styrkorna led mycket svåra förluster (uppskattningarna varierar mellan 100 och 300 man), medan USA inte led några förluster. Operationen kostade miljontals dollar och bekräftade det klassiska postulatet: en mekaniserad kolonn kan besegras av massivt överlägsen eldkraft – förutsatt att motståndaren saknar luftvärn och telekrigföring.

II. Vägskälet vid Kyiv

Fyra år senare, den 24 februari 2022, rullade ryska mekaniserade kolonner mot Kyiv, som en del av en invasionsstyrka på cirka 120 bataljonsstridsgrupper. Den ukrainska armén saknade strategiskt flyg och FPV-drönare fanns ännu inte på slagfältet. Offensiven hejdades i stället genom en kombination av logistiska misslyckanden, ukrainskt artilleri och decentraliserade infanteriförband beväpnade med precisionsvapen som Javelin och Stugna-P.

III. Det genomlysta slagfältet

Det taktiska genombrottet blev inte ett ukrainskt monopol; båda sidor anpassade sig snabbt. Enligt den brittiska tankesmedjan RUSI kan moderna spanings- och eldsystem upptäcka och bekämpa truppkoncentrationer på upp till 15–20 kilometers avstånd. Ryssland skalade upp sin produktion av FPV-drönare (inklusive fiberoptiska varianter) och kombinerade dem med distansminering (system som Zemledeliye) samt taktisk telekrigföring (REB). Resultatet blev ett ömsesidigt positionellt dödläge där klassiska mekaniserade manövrar blivit livsfarliga för båda parter.

IV. Illusionen om pansarspetsen

Natos förväntningar inför 2023 års offensiv vilade på antagandet att moderna västerländska stridsvagnar och mekaniserade brigader skulle kunna återskapa det klassiska genombrottet. Ukraina disponerade sommaren 2023 cirka 70–80 Leopard 2. I stället fastnade anfallen i tätlagda minfält under ständig luftövervakning. Så fort ett fordon körde på en mina angreps det av drönare och artilleri. Det tunga pansaret tvingades dra sig tillbaka och fick i stor utsträckning fungera som eldstöd snarare än genombrottsverktyg.

V. Infiltrationstaktik

Ju mer genomlyst slagfältet blivit för större formationer, desto större fördel har små, svåridentifierade grupper fått. I den 15–30 kilometer breda bekämpningszonen har förbanden i allt högre grad gått över till små grupper (2–3 man eller enskilda soldater) på civila SUV:ar, buggys, ATV:er och elcyklar. De har låg signatur, rör sig snabbt i terrängen och drar till sig betydligt mindre uppmärksamhet än tunga stridsfordon. Infanteriet smälter in i stridszonens gråzon och samlas först i det absoluta slutskedet.

VI. Lärdomar för Sverige

Erfarenheterna från Aurora 26, där ukrainska drönarenheter deltog som B-styrka, illustrerade behovet av snabb anpassning inom Försvarsmakten:

A) Fokus måste flyttas till lätta, snabba plattformar för små grupper (buggys, ATV:er och lätta terrängfordon). Ukrainska erfarenheter visar att denna typ av lågsignaturrörlighet är avgörande för att snabbt kunna förflytta personal och material i den genomlysta zonen, som ett nödvändigt komplement till Strv 122 och Strf 90.

B) Varje fordon behöver integrerat FPV-skydd (nät/galler), antidrönarsystem (C-UAS) och störsändare – även på gruppnivå.

C) Hemvärnet måste öva intensivt mot små, autonoma sabotageceller som penetrerar med civila fordon och låg signatur, vilket kräver aggressiv patrullering, hög rörlighet och egna drönarresurser.

Manöverkriget är därför inte dött. Men för första gången sedan andra världskriget genomförs manövern allt mindre av bataljoner och allt oftare av nätverk av små, spridda och teknologiskt förstärkta grupper.

Den som fortfarande planerar nästa krig kring masserade pansarkolonner riskerar att optimera sina styrkor för ett slagfält som redan håller på att försvinna.

Lars Berg

Bulletin Debatt

Detta är ett debattinlägg i Bulletin. Debattören svarar för sina åsikter i debattartikeln. Vill du publicera dig på Bulletin Debatt eller inkomma med replik? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu