De protester som återigen blossat upp i Iran kan vid första anblick framstå som goda nyheter. Förhoppningsvis finner det iranska folket till slut en väg ut ur det teokratiska strypgrepp de tvingats leva i sedan 1979 – året då väst svek dem och överlämnade landet rakt i händerna på de islamistiska psykopaternas psykopater. Och låt det vara sagt: ingen önskar det iranska folket frihet mer än jag.

Men parallellt med detta hopp växer ett ovälkommet mörker inom mig.

För vad händer egentligen när ett samhälle får sin maktstruktur sönderslagen och en förtryckande regim störtas? Historien är nedslående tydlig: det slutar sällan där. Och nästan aldrig väl. I stället byter förtrycket ofta adress. I Irans fall riskerar den nya utsatta gruppen att bestå av just de fundamentalistiska fanatiker som i decennier utgjort regimens ryggrad – människor som då plötsligt står inför ett ovist, sannolikt brutalt och, för många, högst välförtjänt öde.

Det var ju just en del av kritiken mot Reza Shah ”Konungarnas konung och Ariernas ljus”, och varför han skulle störtas. Att han var brutal mot oppositionella. Nu skanderar man, ”återinför kungahuset”.

Så ser man till regionens historia följer maktskiften ofta den urgamla logiken öga för öga, tand för tand. Vedergällning är inget undantag – det är tradition. Med andra ord: om ett verkligt maktskifte sker i Iran väntar sannolikt ett mycket dystert slut för de islamistiska fundamentalisterna.

Och det är här min egentliga poäng, och mardröm, tar form. Är det ännu en konflikt vi vill ärva?

För i humanismens självutnämnda högborg Sverige kommer då alla ideella, lätt vänstervridna ”öppna era hjärtan”-politiker och självutnämnda idealister sannolikt att slå upp varenda kanal de förfogar över. Allt för att i rekordfart rädda dessa stackars fundamentalister – nu omdefinierade till en ny, akut ”utsatt grupp”.

För någon måste ju alltid räddas.

Det enorma godhetsivrande tomrummet i det svenska hjärterummet måste fyllas. Helst snabbt. Helst högljutt. Och helst på bekostnad av det egna arvet – uppbyggt av generationer som arbetat, betalat och dött utan att få en statligt finansierad applåd eller eftertanke.

I min svettiga mardröm är det alltså de islamistiska fundamentalisterna – som under närmare ett halvt sekel förtryckt, torterat och mördat sin egen befolkning på andra sidan jordklotet – som nu ska räddas.

Detta skrämmer mig på riktigt.

Det Sverige som detta självhatande synsätt redan bidragit till att urholka, är i dag så sjukt inifrån att denna vision inte ens känns som en dystopisk fantasi. Snarare framstår den som nästa logiska steg i det självspelande imploderingspiano våra politiker metodiskt byggt i decennier – allt i sin desperata iver att krönas till världshumanismens yttersta företrädare.

Och för att då kunna ta emot denna nya grupp och tillgodose dess alla behov krävs naturligtvis åtgärder. Snabba, omfattande och kostsamma. Några tusen nya moskéer bör resas omgående. Halaluppfödning ska prioriteras framför hälsomyndigheternas rekommendationer. Och nedlagda Ibn Rushds skolsystem ska självklart få eka över det som en gång kallades svensk skola.

Allt i socialdemokratisk anda.

Så god fortsättning till alla iranska vänner i Sverige som flytt den teokratiska mördarmaskinen. Inte nog med att ni redan i dag riskerar att möta dessa fundamentalistiska företrädare på svenska gator – av skäl ingen längre riktigt kan förklara, för vad gör regimtrogna iranier här? Nu finns alltså risken att ni får hit det ni en gång flydde från. På riktigt.

Det värsta scenariot för Sverige blir alltså att oppositionen i Iran krossar fundamentalisterna där, och vänstern vinner valet här.

Stanna upp och tänk på det!

God fortsättning.

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör