För ett tag sedan publicerade Forum för levande historia en undersökning om attityder till antisemitism bland väljarna till de svenska riksdagspartierna. Det är mycket välkommet.

Samtidigt finns det dessvärre en viktig begränsning i rapporten.

De Israelrelaterade uttryck som mäts omfattar bland annat föreställningar om judisk illojalitet, kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels politik, nazijämförelser samt konspirationsteorier om judiskt eller israeliskt inflytande.

Allt detta är relevanta former av antisemitism, men avgränsningen är dessvärre alltför snäv.

En stor del av den moderna antisemitismen uttrycks i dag genom antisionism. Om hela spektrumet av denna form av antisemitism hade inkluderats i analysen hade resultaten sannolikt sett annorlunda ut.

Det handlar om att Israel inte bör existera som judisk stat, att judisk självbestämmanderätt (sionism) ses som illegitim, att judiska nationella anspråk ensidigt avfärdas som koloniala medan andra staters inte ifrågasätts, att uttrycket ”from the river to the sea” ges olika tolkningar, samt ifrågasättande av judars historiska koppling till Israel och krav som enbart riktas mot Israel utan motsvarande kritik mot andra konflikter. Det innefattar även förnekande av judars tusenåriga koppling till området samt påståendet att judar skulle härstamma från Östeuropa och sakna koppling till regionen, trots att detta inte stämmer med etablerad historisk och genetisk forskning.

Om sådana frågeställningar hade ingått i större utsträckning är det uppenbart att väljarna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade uppvisat betydligt högre nivåer av antisemitiska attityder än vad rapporten visar.

Det innebär inte att antisemitism på högerkanten ska förminskas. Tvärtom måste all antisemitism granskas med samma måttstock, oavsett om den kommer från högerextrema, islamistiska eller vänsterextrema antisionistiska miljöer.

Problemet uppstår dock när den klassiska antisemitismen mäts noggrant medan antisemitism som uttrycks genom besatthet av Israel, demonisering av judisk nationell identitet eller krav på att världens enda judiska stat ska upplösas eller särbehandlas negativt mer eller mindre ignoreras. Då riskerar man att få en ofullständig bild av hur antisemitismen faktiskt ser ut bland väljarna.

Forum för levande historias rapport är naturligtvis både viktig och värdefull, och forskarna bakom den förtjänar erkännande för sitt arbete. Samtidigt menar jag att framtida undersökningar måste inkludera fler aspekter av den antisionistiska antisemitismen.

Hade hela spektrumet av begreppet antisemitism inkluderats i rapporten hade de tre rödgröna partierna behövt skämma ögonen ur sig, och med största sannolikhet legat högst när det gäller antisemitiska attityder. Det hade varit både viktigt och nyttigt för svenskarna att få se att antisemitismen inte per automatik bara kan komma från högerhåll och främst högerextremism.

Den rödgröna sidan kan nu farligt nog återigen använda denna rapport om antisemitismen som en form av självrättfärdigande och slå sig för bröstet inför valet. Det är mycket illavarslande.

Axel Otterberg, statsvetare