Debatt: SD:s ordkrig avslöjar mer än partiledningen vill erkänna

Det är inte Richard Jomshof som borde vara Sverigedemokraternas stora problem. Frågan är om partiet håller på att tappa bort sig självt i jakten på intern kontroll, politisk bekvämlighet och enighet till varje pris.

Jomshof väcker starka känslor. Han är rak och lindar sällan in sina åsikter. Men politik behöver människor som vågar stå för sin övertygelse när det blåser. När en konflikt börjar handla om vem som ska bort måste frågan ställas: Är problemet den som står fast vid sin linje, eller de som vill tysta obekväma röster?

Henrik Vinge står på andra sidan i en konflikt som riskerar att skada partiet mer än någon enskild formulering från Jomshof. Att vara oense om strategi är en sak. Att begränsa utrymmet för dem som inte följer den önskade linjen är något helt annat.

SD byggde inte sin framgång på att vara omtyckt av alla. Partiet växte genom att utmana en politisk konsensus som många väljare ansåg låg långt från verkligheten. De sökte tydlighet om migration, integration, kriminalitet och Sveriges framtid – och ett parti som inte vek sig när motståndet blev obekvämt.

Nu riskerar SD att likna det etablissemang som partiet en gång kritiserade. Interna positioner, lojalitetskrav och taktiska överväganden kan väga tyngre än övertygelse. Det är märkligt för ett parti som talar om modet att säga det andra inte vågar.

Jomshof står för en tydlighet som många väljare efterfrågar. Man behöver inte hålla med honom i varje fråga för att se värdet av en politiker som står för något. Att göra honom till priset för intern arbetsro vore kortsiktigt: det kan lugna partiledningen, men löser inte frågan om SD:s riktning.

Jimmie Åkesson bör tänka noga innan han väljer hur konflikten ska hanteras. En stark partiledare lyssnar inte bara på dem som håller med, utan också på dem som säger emot och ställer obekväma frågor. Partiet är större än sin ledning.

Om varje konflikt slutar med att den obekväma rösten försvinner är det inte styrka, utan skörhet förklädd till disciplin.

Vinge har rätt att driva sin linje, men hans position ska inte väga tyngre än Jomshofs bara för att den passar bättre i ett internt maktspel. Han bör fundera över om hans agerande för partiet framåt eller fördjupar splittringen.

Det är väljarnas förtroende – inte partiledningens bekvämlighet – som ska avgöra SD:s framtid. Väljarna har röstat för en riktning och en övertygelse, inte för att företrädare ska bedömas efter hur väl de passar in i ledningens planer. Förtroendet måste förtjänas.

SD måste reda ut sina motsättningar, men får inte förväxla tystnad med enighet eller lydnad med ledarskap. Tränger partiet undan människor som står fast när det blåser, riskerar det att förlora mer än en företrädare. Det riskerar att förlora en del av sin själ.

Det här handlar inte bara om personkemi, utan om makt, ideologi och vilken riktning SD ska ta. Åkesson kan visa att partiet fortfarande rymmer tydliga röster och obekväma åsikter. Jomshof bör inte göras till syndabock, och Vinge bör inte stå över kritik för att han tillhör partiets innersta krets.

Richard Jomshof bör stanna. Det är inte den som vågar stå för sin övertygelse som ska kliva åt sidan för att skapa arbetsro åt partiledningen. SD:s framtid avgörs inte av vem som vinner ordkriget, utan av om partiet kan behålla väljarnas förtroende utan att förlora sin politiska själ.

Skribenten är anonym, Namnet är känt av redaktionen.