Debatt: Ska svenskar eller invandrare definiera morgondagens svenskhet Mattias Karlsson?

Mattias Karlsson (SD) har nu på Facebook publicerat ett längre förtydligande av Sverigedemokraternas syn på svenskheten. Flera av hans besked är välkomna. Han erkänner att det finns ett historiskt svenskt folk, att infödda svenskar har en särskild koppling till den svenska kulturen och att omfattande invandring från kulturellt avlägsna länder försvårar assimilationen.

Men samtidigt försvarar han en strikt kulturnationalism där historisk härkomst saknar självständig betydelse för nationstillhörigheten. Det är här hans resonemang blir problematiskt.

Den verkliga motsättningen gäller inte om en invandrare kan lära sig svenska, ansluta sig till svensk kultur eller under gällande villkor bli svensk medborgare, utan om detta också ska innebära att personens härkomst blir svensk och om den historiskt svenska befolkningen därmed förlorar sin särskilda ställning som bärare av svenskhetens kontinuitet.

Karlssons definition gör kulturell tillhörighet till det avgörande kriteriet. Hans uttalade avsikt är att bevara svensk kultur genom assimilation, men om alla som upptas i den nationella gemenskapen också blir medskapare av svenskhetens framtida innehåll uppstår en motsättning mellan vad han vill bevara och vad hans princip faktiskt kan leda till.

Det svenska folket har vuxit fram genom generationer av människor som fört både sitt biologiska och kulturella arv vidare till sina barn. Det är denna historiska gemenskap som har skapat och utvecklat det språk, de traditioner och den nationella identitet som andra människor sedan kan välja att ansluta sig till.

Utan denna kontinuitet hade den svenskhet som Karlsson vill att invandrare ska assimileras till inte existerat i sin historiskt framvuxna form.

Det innebär naturligtvis inte att det finns någon särskild gen för svenskhet eller att etnisk tillhörighet kan bestämmas genom genetiska procentsatser. Men svenskarnas genealogiska kontinuitet är ett historiskt förhållande som inte upphör därför att människor med annat ursprung blir delaktiga i nationen.

Här behöver tre olika begrepp hållas isär. Svensk härkomst, svensk kulturell identitet och svenskt medborgarskap är inte samma sak.

En invandrare kan bli svensk medborgare, tala perfekt svenska, känna djup lojalitet med Sverige och leva enligt svenska normer utan att därmed få svenska förfäder. Det är inget problem och innebär ingen skillnad i medborgerliga rättigheter.

På motsvarande sätt förlorar en svensk inte sin genealogiska härkomst genom att byta språk, kultur eller politisk uppfattning.

Öppen svenskhet och ärvd svenskhet står alltså inte i motsats till varandra. Problemet uppstår när Karlsson förutsätter att nationell tillhörighet måste förstås på ett enda sätt.

Det finns ett ännu större problem med Karlssons resonemang.

Assimilation förutsätter att det finns en svensk kultur att assimileras till. Men vad händer om den svenska kulturens innehåll i sin tur bestäms av alla som efter hand upptas i den nationella gemenskapen?

Anta att en miljon människor med andra kulturella bakgrunder invandrar till Sverige och med tiden börjar identifiera sig som svenskar. De lär sig språket, accepterar svenska samhällsnormer och känner lojalitet med landet.

Men deras familjetraditioner, religioner, erfarenheter och värderingar försvinner inte nödvändigtvis därför att de anammar en svensk identitet.

Kulturer påverkar varandra. Ju större de invandrade grupperna är, desto större kan den samlade påverkan bli.

Om alla invandrare som kulturellt identifierar sig som svenskar också ska betraktas som lika självklara bärare och uttolkare av svenskheten, kommer deras skilda kulturella erfarenheter att påverka svenskhetens innehåll. Med tiden blir resultatet en blandning av den tidigare svenska kulturen och invandrarnas ursprungskulturer.

Det är här Karlssons resonemang riskerar att bli cirkulärt. Han vill bevara svensk kultur genom assimilation, men hans definition förklarar inte hur den ursprungliga kulturella referenspunkten ska bestå när de som assimileras också bidrar till att förändra den.

Utan en bestående historisk referenspunkt riskerar svenskheten att bli ett gungfly. Normen förändras i takt med dem som ansluter sig, samtidigt som varje ny version av svenskheten kan beskrivas som den svenska kultur som nästa grupp invandrare ska anpassa sig till.

Det är inte nödvändigtvis den utveckling Karlsson eftersträvar, men det är en trolig konsekvens av den princip han försvarar.

Det handlar därför inte enbart om vilka människor som får upptas i den svenska gemenskapen, utan det handlar om vilken ställning den historiskt framvuxna svenskheten ska ha när nationens framtida kultur formas.

En kulturnationalism kan förorda att invandrare lär sig svenska, firar svenska högtider och respekterar svenska samhällstraditioner, men den behöver också kunna förklara hur dessa normers historiska förankring ska säkerställas när befolkningen förändras.

En uppfattning som tillmäter den ärvda svenskheten självständig betydelse går längre. Den betraktar inte det historiskt svenska folket enbart som den grupp som en gång skapade kulturen, utan också som den grupp som fortsatt är ansvarig för dess kontinuitet.

Det är en politisk ståndpunkt som skiljer sig från Karlssons. Den innebär inte i sig att människor med annat ursprung måste utestängas från den nationella gemenskapen eller ges sämre medborgerliga rättigheter, men den innebär att det historiskt svenska folket tillmäts en särskild normgivande ställning i frågor om svensk kultur och dess framtida utveckling. Andra kulturella influenser kan tas upp, men utgångspunkten är att den historiskt framvuxna svenskheten ska föras vidare, inte ersättas av en ny kultur vars innehåll förändras med befolkningens sammansättning.

Karlsson hänvisar återigen till att SD:s principprogram sedan länge definierar nationen genom språk, kultur, identitet och lojalitet snarare än genom historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet.

Det är riktigt. Men att en formulering har funnits i ett partiprogram sedan 2011 innebär inte att den är invändningsfri.

Tvärtom finns anledning att diskutera om principprogrammet behöver ändras.

Programmet beskriver självt nationen som en gemenskap mellan döda, levande och ofödda generationer, men vad betyder denna generationsgemenskap om den historiska befolkningens genealogiska kontinuitet inte tillmäts någon självständig betydelse?

Richard Jomshof (SD) har framhållit att biologiska familjeband varit en viktig del av det svenska samhällsbygget och att det historiska svenska folket ska kunna fortsätta existera som folkmajoritet i sitt land.

Detta är inte detsamma som att kräva genetisk renhet, förbjuda blandäktenskap eller förneka människor med annat ursprung deras rättigheter.

Ändå är det sådana ytterligheter Karlsson väljer att argumentera mot.

Det vore mer klargörande om han i stället besvarade frågan om vilken självständig betydelse han anser att den historiska befolkningens fortlevnad ska ha.

Anta att den historiskt svenska befolkningen successivt blir en liten minoritet, samtidigt som den övriga befolkningen talar svenska, omfattar svenska samhällsnormer och identifierar sig med Sverige.

Skulle den svenska nationen då enligt Karlsson vara bevarad?

Hans definition tycks öppna för ett jakande svar. Det historiskt svenska folket skulle kunna ha blivit en liten minoritet utan att den svenska nationen enligt hans definition hade upphört att existera.

Det är inte vad Karlsson säger sig eftersträva, men det visar skillnaden mellan att bevara en kulturell identitet och att dessutom tillmäta det historiska folkets kontinuitet ett självständigt värde.

För i stället för att bevara oss svenskar och vår kultur bevaras i praktiken en kultur delvis frikopplad från oss historiska svenskar. Denna frikopplade kultur ges sedan i praktiken inte något företräde framför de kulturer som de nya – godkända – invandrarna har fört in i landet, utan den får i konkurrens med dem bilda en ny kulturmix som därefter i sin tur bildar den nya svenska kulturen. Och så fortsätter det, varv på varv.

Karlsson vill att invandrare ska ansluta sig till svenskheten, vilket inte behöver stå i motsats till att värna den historiska svenska kulturen. Invändningen är att hans princip inte tydligt anger var gränsen går mellan att ansluta sig till denna kultur och att omforma den till något väsentligt annat. Vid en omfattande invandring skulle följden därför kunna bli en successiv kulturell förskjutning, trots att avsikten hela tiden är assimilation.