Debatt: Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för normerna
Staten påverkar redan samhällets normer genom utbildning, kultur och bidrag. Ändå anses inflytandet kontroversiellt först när det används för att stärka familjen, skriver Carlos Manuel Estefanía.
Sveriges sjunkande födelsetal har aktualiserat frågan om statens ansvar. Men debatten missar en grundläggande omständighet: sociala normer uppstår inte i ett vakuum. De formas också av politiska beslut, offentliga institutioner och kulturella miljöer som staten finansierar och påverkar.
I Svenska Dagbladet argumenterade statsvetaren Bo Rothstein den 4 november för att det minskade barnafödandet inte längre kan förklaras enbart med ekonomiska faktorer. Även normerna kring föräldraskap har enligt honom förändrats. Den 6 november invände Jacob D. Ott från Mises-institutet i Norden att staten inte bör styra människors värderingar, utan undanröja hinder som den själv har skapat.
Otts resonemang väcker en fråga: Har dagens normer verkligen uppstått oberoende av staten?
Staten påverkar människors föreställningar genom utbildning, skattepolitik, arbetsmarknad och välfärd, men också genom kulturella institutioner, public service, museer, bibliotek, filmproduktion och bidragssystem. Genom finansiering, uppdrag och institutionella prioriteringar påverkar den vilka perspektiv och samhällsideal som får utrymme. Det innebär inte att staten bestämmer varje kulturellt uttryck, men den är en betydande aktör i formandet av samhällets referensramar.
Under årtionden har individuell självständighet och självförverkligande fått en stark ställning i den svenska samhällsmodellen. Dessa förändringar har inneburit viktiga framsteg, inte minst för kvinnors rättigheter. Men de har också bidragit till en utveckling där familjen riskerar att betraktas som ett livsstilsval bland andra, snarare än som en grundläggande samhällsinstitution. Människors önskningar formas inte enbart individuellt, utan också av det kulturella klimat de växer upp i.
Här finns dessutom en ekonomisk paradox som förtjänar att diskuteras. Ur ett kortsiktigt statsfinansiellt perspektiv kan det framstå som billigare att importera en redan vuxen och arbetsför individ än att investera i en ny generation från födseln. Ett barn behöver försörjning, utbildning, sjukvård och omsorg under många år innan det kan bidra fullt ut genom arbete och skatter. En vuxen invandrare kan däremot, om kompetens och arbetsmarknadsförutsättningar finns, börja bidra betydligt snabbare.
Det betyder inte att invandring är ett problem eller att den vuxna arbetskraftens utbildning varit kostnadsfri. Ofta har ett annat samhälle burit en stor del av investeringen. Men det väcker frågan om en stat kan frestas att prioritera omedelbar tillgång till arbetskraft framför den långsiktiga reproduktionen av den egna samhällsgemenskapen.
SCB redovisade 97 500 födda barn i Sverige under 2025 och ett fruktsamhetstal på 1,42 barn per kvinna. Utvecklingen påverkar framtidens arbetskraft, välfärd och generationssolidaritet.
Familjen är inte bara en privat gemenskap. Den förmedlar språk, kultur, erfarenheter och ansvar mellan generationer. Staten bör därför undanröja hinder för familjebildning genom bättre bostadsmöjligheter, rimliga ekonomiska villkor och ett arbetsliv som är förenligt med föräldraskap. Den bör också erkänna familjens kulturella och sociala betydelse utan att tvinga någon att skaffa barn.
Frågan är inte om staten påverkar samhällets normer. Det gör den redan. Frågan är varför dess inflytande anses legitimt när det främjar individuell autonomi, men kontroversiellt när det används för att stärka familjen och ansvaret mellan generationerna.
Att importera arbetskraft kan vara en kortsiktig ekonomisk lösning. Att skapa förutsättningar för en ny generation är en investering i samhällets egen framtid.
