Debatt: Sverige behöver lära av Danmark

När en socialdemokratisk statsminister säger att Sverige delvis förstörts på grund av utlänningar väcker det uppmärksamhet. Men Mette Frederiksen har en poäng som Sverige borde lyssna på, skriver Harry Margulies.
När Danmarks statsminister Mette Frederiksen i en intervju med Berlingske den 8 oktober 2026 sade att länder som Sverige och Frankrike delvis har förstörts på grund av utlänningar, väckte det uppmärksamhet. Uttalandet var rakt på sak och kom från en socialdemokrat, inte från en högerpopulist eller högerextremist.
Hon försvarade Danmarks restriktiva invandringspolitik och dess krav på att människor som kommer till landet också ska bidra positivt till det danska samhället. Det är en hållning som borde vara självklar men som länge varit kontroversiell i Sverige.
Jag skriver inte detta som någon som saknar erfarenhet av att komma till ett nytt land. Tvärtom. Jag kom själv till Sverige som sexåring 1955. Mina föräldrar hade överlevt Förintelsen. Vi hade lämnat ett Europa där vi inte längre hade någon självklar plats och fick till slut möjlighet att börja ett nytt liv i Sverige.
När vi landade på Bulltofta flygplats i Malmö sade min mamma något till mig som jag aldrig har glömt:
”Du har nu kommit till ett nytt land. Var tacksam för att de har tagit emot oss. Om du ska komma någon vart måste du göra bättre ifrån dig än de som redan bor här. Det är deras land.”
Det var inte vår uppgift att kräva att Sverige skulle förändras för att passa oss. Det var vår uppgift att bli en del av Sverige och bidra till dess utveckling.
Det är ingen självklar rättighet att komma till Sverige och kräva att samhället ska anpassas till normer som står i strid med de grundläggande fri- och rättigheter som landets befolkning har kämpat för under generationer.
Vi har byggt samhällen där kvinnor och män har samma rättigheter, där religionen inte bestämmer lagstiftningen och där yttrandefriheten är en grundläggande rättighet. Dessa värden är inte förhandlingsbara.
Ändå möter vi religiösa och politiska grupper som vill begränsa just dessa friheter. Kritik av religion tystas genom anklagelser om kränkningar. Den som kritiserar islamistiska idéer riskerar att stämplas som islamofob. I vissa fall framförs till och med krav på att yttrandefriheten ska begränsas för att skydda religiösa föreställningar från kritik. Men vem ska skydda den sekulära demokratin från dem som vill inskränka den?
Danmark redovisar betydligt mer detaljerat hur olika invandrargrupper påverkar de offentliga finanserna. Enligt danska Finansministeriets beräkningar innebar invandrare och deras efterkommande från MENAPT-länderna (Mellanöstern, Nordafrika, Pakistan och Turkiet) en nettokostnad på omkring 24 miljarder danska kronor år 2019.
Även Sverige har genom Konjunkturinstitutet börjat redovisa invandringens offentligfinansiella konsekvenser. Men den svenska redovisningen saknar fortfarande en motsvarande detaljerad uppdelning efter ursprungsland. Varför ska svenska skattebetalare inte få samma möjlighet som danska skattebetalare att se hur olika invandrargrupper påverkar de offentliga finanserna?
Det gäller att skapa ett faktaunderlag för en ansvarsfull migrationspolitik.
Samma öppenhet behövs när det gäller kriminaliteten. Brå har visat att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland misstänkta gärningspersoner. Samtidigt har Sverige under lång tid upplevt en mycket allvarlig utveckling av gängkriminalitet och grovt våld. Det vore ohederligt att förneka att dessa samhällsproblem och deras orsaker måste diskuteras öppet.
En flykting som får skydd i Sverige får möjlighet att börja ett nytt liv. Det innebär inte en rätt att bryta mot landets lagar och utsätta andra människor för våld.
Ingen är tvungen att begå våldsbrott. Den som väljer att göra det måste också vara beredd att möta konsekvenserna. För utländska medborgare bör utvisning vara en självklar del av diskussionen. Sverige måste använda de möjligheter som finns och arbeta för att undanröja hinder.
Det är inte självklart att den som har fått skydd i Sverige ska vara skyddad från utvisning enbart därför att ett återvändande till ursprungslandet kan innebära risker. Förbudet mot att utvisa någon till tortyr eller omänsklig behandling är i dag en absolut gräns. Vetskapen om att man som flykting inte kan utvisas om det finns risk för tortyr i hemlandet kan av våldsverkare uppfattas som en skyddsmur.
Varför ska samhället lägga så stora resurser på att försvara rätten att stanna för människor som genom grova våldsbrott visar att de inte respekterar det samhälle som gett dem skydd? Det är inte rimligt att brottsoffrens rättigheter hamnar i skymundan medan gärningsmännens rätt att stanna blir föremål för omfattande juridiska och politiska ansträngningar.
Att invandring skulle vara förenad med en ökning av våldsbrott är ingen ofrånkomlig naturlag. Men om migrationen bidrar till fler våldsbrott måste detta kunna diskuteras och motverkas utan att debatten tystas av rädsla för att anklagas för intolerans. Att acceptera en sådan utveckling utan att våga agera är ett uttryck för en självförstörande tolerans.
Lär av Mette Frederiksen. Invandring måste vara förenad med ansvar, respekt för landets lagar och en vilja att bli en del av samhället.
Filosofen Karl Popper formulerade toleransparadoxen: ett samhälle som visar obegränsad tolerans även mot intoleransen riskerar till slut att förlora själva toleransen. Det är inget fel att vara svensk i Sverige.
Vi ska vara toleranta mot människors olikheter, religioner och åsikter. Men vi får aldrig acceptera försök att inskränka andras fri- och rättigheter, tysta kritik eller ersätta demokratins principer med religiösa påbud.
Tolerans innebär inte att vi måste tolerera intolerans.