Jaha. Ännu en måndag passerar i Sverige. Ny sprängning i Täby. En man dör i en explosion på en bensinstation i Bollnäs. En mamma och hennes dotter ligger livshotande skadade efter att en felaktig lägenhet sprängts sönder i Tumba.

Och vi höjer knappt på ögonbrynen längre.

Det är där vi är nu. Det otänkbara har blivit vardag. Vi har normaliserat det onormala. Sverige, som en gång var förknippat med ABBA, Volvo och Nobelpriset, är idag synonymt med sprängdåd och skjutningar.

Under 2023 registrerades 159 sprängningar – nästan en varannan dag. 363 skjutningar skördade 55 liv och skadade 108 personer. 48 sprängdåd inträffade bara under årets två första månader 2024. Vi har samma våldsnivåer som i delar av Mellanöstern. I Malmö, Göteborg och Stockholm är risken att träffas av en kula högre än i många sydamerikanska storstäder.

Detta är inte isolerade gänguppgörelser. Det är en krigföring mot hela vårt samhälle. Barn får splitterskador. Pensionärer vaknar av bomber. Familjer begraver sina döda. Vi är alla drabbade, på djupet och för livet.

Över 1 200 barn och unga är idag registrerade som gängmedlemmar. Rekryteringen kryper ner i åldrarna. I dagens Sverige är risken större för en fjortonåring att bli värvad av ett nätverk än att gå klart grundskolan utan hot.

Och vårt ledarskap? Rikspolischefen darrar i tv-sändningar när hon försöker förklara läget. Men detta är ingen tid för darrande händer och nedslagna blickar. Det är tid för kraft. Det är tid för storsläggan.

Vi behöver ett ledarskap som kavlar upp ärmarna och agerar. Vi behöver en svensk Bukele – en som inte ber om ursäkt för att försvara sitt folk. I El Salvador har president Nayib Bukele visat vad som krävs: 85 000 gripna. Undantagstillstånd. Från tusentals mord per år till 114 under hela 2024.

Sverige måste våga agera lika kraftfullt. Ja, det kan hända att några oskyldiga drabbas när vi slår tillbaka med full kraft. Men alternativet är värre: fler döda barn, fler sprängda hem, fler förstörda liv. Det är en avvägning vi måste vara beredda att göra för att rädda framtiden.

Vi måste bryta denna förlamning. Ingen mer naivitet. Ingen mer normalisering av terror. Ingen mer undfallenhet mot dem som föraktar vår lag.

Det är dags för undantagstillstånd i utsatta områden. Det är dags för massgripanden av nätverksmedlemmar. Det är dags att införa visiteringszoner, vända på varje sten, återta varje gata.

Vi, majoriteten av hederliga människor, kan inte fortsätta leva i skräck. Det är inte vi som ska anpassa oss till våldet. Det är våldet som måste krossas. Vi vill leva i frihet, inte i rädsla.

Det är inte värdigt ett land som byggt sin framgång på tillit och hårt arbete att kapitulera inför våldsmän och feghet. Vi är ett folk som vill bygga, inte förstöra. Vi är ett folk som vill skapa trygghet, inte gömma oss bakom låsta dörrar.

Varje dag vi väntar förlorar vi ännu ett stycke av vårt land. Varje dag vi tvekar kostar nya liv. Vi är på väg mot ett samhälle där kriminella dikterar villkoren.

Så vad väntar politikerna på? De har redan vårt fulla mandat. Det är inte fler opinionsmätningar de behöver – det är mod. Vi, folket, kräver trygghet, inte tomma ord. Vi står bakom varje nödvändig åtgärd som återupprättar tryggheten.

Det är dags att dra av plåstret. Inte långsamt, inte försiktigt – utan med kraft och beslutsamhet.

Vi var en gång landet som världen avundades. Vi kan bli det igen. Men då krävs ledare som vågar stå raka. Då krävs handling, inte ursäkter.

Sverige blöder. Det är dags att slå tillbaka.

Vem vågar?

Paul Holmgren, samhällsdebattör