Debatt: Valfusk i Sverige och Israel – vart tar felen vägen?

En uppmärksammad text om det israeliska valsystemet beskriver hur väljarnas identitet kontrolleras, hur officiella valkuvert används och hur representanter för konkurrerande partier övervakar rösträkningen. Hela röstningen sker manuellt. Ingen enskild valförrättare förväntas ensam garantera att allt går rätt till. Systemet bygger på ömsesidig kontroll mellan människor som inte nödvändigtvis litar på varandra.

Författaren går emellertid längre och hävdar att det praktiskt taget aldrig förekommer anklagelser om valfusk i Israel. Det stämmer inte. Även vid det senaste valet rapporterade flera partier misstänkta oegentligheter, däribland Benjamin Netanyahus Likud. Den centrala valkommissionen uppgav samtidigt att den inte funnit några indikationer på systematisk manipulation av valsedlar.

Det intressanta är alltså inte frånvaron av anklagelser, utan möjligheten att undersöka dem.

Sverige använder också pappersvalsedlar, manuell rösträkning och offentliga kontrollförfaranden. Men institutionerna är organiserade annorlunda. Kommunerna genomför den preliminära rösträkningen, länsstyrelserna den slutliga, och allmänheten kan följa sammanräkningen. Sverige har dessutom en omfattande förtidsröstning och en delvis digitaliserad valadministration.

I samband med valet den 13 september redovisade Valmyndigheten över 5 200 incidentrapporter från valadministrationen och mer än 3 400 rapporter från allmänheten. Siffrorna är uppseendeväckande men får inte förväxlas med konstaterat valfusk. Rapporteringen har förändrats, flera anmälningar kan avse samma händelse och misstankar är inte bevis.

I Borlänge har exempelvis uppgifter om förmarkerade valsedlar, organiserade transporter och möjlig ekonomisk ersättning till väljare föranlett en brottsutredning. De påstådda överträdelserna måste naturligtvis prövas, inte förutsättas vara sanna.

Här uppstår ett problem som varken svenska eller israeliska kontrollrutiner automatiskt löser. Ett val kan räknas fullständigt korrekt även om en väljare tidigare utsatts för hot, mutor eller otillbörlig påverkan. Felet ligger då inte i rösträkningen, utan i de omständigheter under vilka väljaren fattade sitt beslut.

Valhemligheten är därför inte bara en individuell rättighet. Den är också en säkerhetsmekanism som försvårar kontroll, tvång och köp av röster.

Men det finns en ännu viktigare distinktion. Ett korrekt räknat val är inte detsamma som att varje politiskt beslut som följer av valet är legitimt. Att ett parti blir störst, att en parlamentarisk majoritet kan bildas och att regeringen har befogenhet att genomföra en viss politik är tre olika frågor. Det gäller Israel lika mycket som Sverige.

Demokrati kan inte bygga på antagandet att politiker, väljare eller tjänstemän aldrig begår misstag. Den måste utgå från motsatsen. Därför behövs oberoende granskning, offentlig insyn, överklaganden och institutioner som kan korrigera sina egna beslut.

Sverige behöver inte kopiera Israels valsystem, och Israel behöver inte framställas som ett föredöme utan brister. Båda erbjuder möjligheter att undersöka hur politisk konkurrens, rättsliga regler och offentlig kontroll kan begränsa manipulation.

Den avgörande frågan är inte vilket land som kan hävda att dess valsystem är felfritt, utan vilket slags institutionella mekanismer som gör verkliga fel möjliga att upptäcka, pröva och rätta.

En demokrati behöver inte ofelbara människor. Den behöver institutioner där fel inte kan skyddas från kritik.

Och därför återstår den viktigaste frågan efter varje val: Vart tar felen vägen?

Sedan texten skrevs har Likud gått längre och hävdat att valet har ”stulits” genom omfattande oegentligheter i arabiska vallokaler. Partiet säger sig ha lämnat hundratals vittnesmål och bevis till polis, säkerhetstjänst och valkommission. Anklagelsernas allvar gör emellertid inte beviskravet mindre, utan större: också påståendet att ett val har stulits måste kunna utsättas för oberoende prövning.

Khaled Salih