Debatt: Vem ska kritisera islam – demokrater eller extremister?

I ungefär två decennier har det funnits en växande och ständig kritik mot islamiska institutioner i Sverige. Om man ska sammanfatta kritiken så har den olika dimensioner.

En del av kritiken är en värderingskonfrontation som utmynnar i frågan om vems värderingar som ska väga tyngst i det svenska samhället, majoritetssamhällets värderingar eller de värderingar som de islamiska institutionerna förmedlar.

En annan del av kritiken handlar om hur främmande makt och islamistiska organisationer som Muslimska brödraskapet påverkar och radikaliserar muslimer i Sverige genom islamiska institutioner. Ett typexempel på detta är Imam Ali Islamic Center, om vilket Säkerhetspolisen menade att moskén är en plattform för underrättelseverksamhet och utgör ett säkerhetshot mot bland annat individer i den iranska diasporan i Sverige.

En annan dimension av kritiken handlar om vem som formar den islamiska teologin i Sverige med tanke på att de inflytelserika teologiska islamiska institutionerna ligger i Mellanöstern och ofta samverkar med diktaturer. Den kritiken berör också de islamiska institutionernas syn på kvinnor och HBTQ-personer eftersom islamiska institutioner i Sverige som följer religiösa ledare i Mellanöstern uppenbarligen inte har en inkluderande syn på bland annat dessa grupper.

Det här är tre dimensioner av kritiken mot islamiska institutioner där politiker och opinionsbildare borde kunna ha en saklig debatt och hitta gemensamma nämnare. Till exempel borde alla politiker i Sverige kunna se det som ett stort problem att främmande makt och islamistiska organisationer använder moskéer för att radikalisera muslimer. Det är inte bra för muslimer, det svenska samhället eller demokratin. Ingen vinner på det, förutom extremisterna.

Att politiker inte diskuterar dessa frågor kan leda till att extremister bland muslimer fortsätter påverka flertalet av de muslimer som inte är radikala, medan högerextremister kan peka på tystnaden och påstå att det finns en stor konspiration. Avsaknaden av kritik gentemot islamiska institutioner som förtjänar kritik skapar precis den dynamik som extremister behöver för att frodas.

Avsaknaden av en balanserad och saklig kritik mot islamiska institutioner som sprider extremism kan få allvarliga konsekvenser. Människor som är kritiska till eller misstänksamma mot dessa institutioner kan istället vända sig till extremister. Då riskerar kritiken att riktas mot islam och muslimer i allmänhet, snarare än mot de institutioner som har agerat klandervärt.

Självklart ska en sådan saklig kritik leda till åtgärder. Ett exempel på en sådan åtgärd finns i SOU 2026:42, som föreslår ett regelverk där utländsk finansiering av trossamfund, ideella föreningar och stiftelser kan förbjudas om den kan inverka skadligt på Sveriges säkerhet eller på allmän ordning. Här kan olika partier ha synpunkter på detaljerna. Men ingen som verkar i allmänhetens intresse, vilket de flesta politiker i alla partier gör, kan vara helt och hållet emot detta.

Dessutom skulle ett sådant regelverk försvåra för främmande makt att stärka sitt inflytande i trossamfunden i Sverige. Detta skulle gynna muslimer eftersom det ofta är främmande makt som genom moskéer antingen radikaliserar muslimer eller bedriver spionage mot dem. Här finns en gemensam nämnare som gynnar alla förutom extremisterna.

Islam är en ganska ny religion i Sverige. Precis som alla andra religioner som anlänt till Sverige och växt kommer den att genomgå en process där allmänheten riktar kritik mot den nya religionen. Det kommer att finnas en kritisk diskussion avseende islam. Frågan är om den diskussionen kommer att vara saklig och föras av människor som arbetar för ett demokratiska samhälle, eller om den diskussionen kommer att föras av extremister.