För min del blev det personligt i februari 2024, när min son frihetsberövades och anklagades för våldtäkt. Familjen lämnades utan information. Det som först såg ut som ett enskilt fel visade sig snart vara ett systemfel.

Jag har aldrig haft anledning att tvivla på hans oskuld. När den tekniska analysen av bevisningen, på begäran av försvaret, visade att bindande bevisning saknades, blev ett frikännande uppenbart.

Det jag inte förstod då var att unga män i praktiken ofta saknar reell möjlighet att försvara sig – även när bevis saknas.

Länge trodde jag att det rörde sig om ett enskilt misstag. Man talar inte öppet om att någon i familjen blivit anklagad. Skammen, misstänkliggörandet och tystnaden är omedelbara. ”Ingen rök utan eld” fungerar i praktiken som ett omvänt beviskrav.

Vändpunkten kom via en artikel i Göteborgs-Posten: Feministlobbyns mantra om att tjejer alltid talar sanning har korrumperat rättssystemet | Göteborgs-Posten av Johan Mparmpagiannis. Via den hittade jag också nätverket Mannaminne, då en Facebookgrupp med omkring 300 medlemmar.

Då blev det tydligt: detta var inte ett undantag – det var ett mönster.

Idag har nätverket över 1 000 medlemmar: anhöriga till dömda och män som själva avtjänar eller har avtjänat straff. Berättelserna följer samma struktur: fällande domar trots brist på teknisk bevisning, motsägelser och att beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” inte uppfyllts. Ofta vilar domarna helt på målsägandens uppgifter.

Mannaminne har därför anmält Sverige till Europarådet. Anmälan rör systematiska överträdelser av Europakonventionen, inklusive rätten till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen. När grundläggande rättsprinciper sätts ur spel återstår bara internationella instanser.

Under tiden försökte jag stötta min son under hans långa häktning – och andra i samma situation. Många av dem hade ingen på utsidan som kunde hjälpa dem. Jag tog fram information och vägledning, skrev överklaganden om placering. Det var män som förväntades förstå sina rättigheter och navigera ett komplext system, trots att staten tagit deras frihet och i praktiken lämnat dem utan fungerande stöd.

Själv började jag tala öppet. Människor i min närhet reagerade ofta med chock när de förstod hur processen fungerar. Jag mejlade advokater och åklagare, skrev debattartiklar och kontaktade politiker. De flesta svarade inte. Jag skrev även till justitieminister Gunnar Strömmer – utan gensvar.

Några få jurister har offentligt påtalat brister i rättstillämpningen. Men i övrigt är tystnaden kompakt. Rädslan för att ifrågasätta rådande dogmer tynger rättssäkerheten mer än lagen själv.

Min son blir snart av med sin fotboja. Han har fortfarande ett år kvar under frivårdens övervakning. Men samtidigt fortsätter nya fall att uppstå. Nya unga män döms till minimistraff på tre års fängelse på bräcklig grund. Nya familjer slås i spillror.

Att Sverige nu anmälts till Europarådet är inte ett angrepp på rättsstaten – det är ett försök att rädda den. Frågan är hur länge politiken och rättsväsendet kan fortsätta att blunda innan omvärlden tvingas agera.

Mamma till oskyldigt dömd och medlem i nätverket Mannaminne