– Jag vill gå med i Hamas, föra jihad mot judarna och döda dem.

Det var så elvaåriga jag svarade min moster, när hon frågade mig vad jag ville göra när jag blev stor. Min moster var inte exakt chockad, hon var dock lite mindre traditionell och sa till mig att jag kanske inte skulle säga detta framför alla, och jag svarade bara förvirrat:

– Men varför?

Jag trodde att det här var något jag borde vara stolt över. Många runt omkring mig brukade heja på självmordsattacker mot israeler och förhärligandet av denna jihad var något jag ständigt exponerades för under min barndom och hela min uppväxt.

Den sista timmen ska inte komma innan muslimerna slåss mot judarna och dödar dem. Sahih Muslim 2922

Jag trodde då att detta var en bokstavlig sanning, en sann profetia från profeten Mohamed, som avslöjades för honom av Allah. Det är mycket svårt att tro att detta är bokstavligen sant och inte hata judar samtidigt, trots allt är vi muslimer avsedda att kämpa mot dem tills de dör.

Både Koranen och haditherna är fyllda med antisemitism. Det är naturligtvis inte att säga att alla muslimer är antisemitiska, men antisemitism i islamiska skrifter gör det enkelt för dem att användas av många islamister, imamer och till och med regimer i muslimska länder för att sprida och rättfärdiga antisemitism. Jag anser att det är ett problem som muslimer måste erkänna, tackla och lösa på något sätt.

Problemet med antisemitism i Mellanöstern är inte bara ett religiöst problem. Det har åtminstone två komponenter till, förutom det religiösa. Det finns en kulturell komponent och en statlig propagandakomponent. De två sista komponenterna har delvis att göra med den arabiska nationalismen och den arab-israeliska konflikten.

Dessa tre komponenter utgör de tre spetsarna av antisemitismtreudden i Mellanöstern. Dessa tre spetsar interagerar med varandra, matar varandra i en ond cirkel och treudden blir för svår att krossa.

Jag minns att jag under min korta militärutbildning var tvungen att upprepa följande slagord:

Det finns ingen gud utom Allah, Mohamed är Allahs profet, och judarna är Allahs fiende.

Ordet ”yehudi” som betyder jude används ofta som ett skällsord i Egypten för att beskriva någon som är illojal, snål eller girig. Staten sprider antisemitisk propaganda ständigt genom statligt ägda medier. Imamerna i moskéerna sprider samma budskap under fredagsbönerna.

Islamister och många egyptier i allmänhet antingen förnekar Förintelsen eller hyllar Hitler för att ha dödat judarna, och ibland absurt nog båda samtidigt. Kort sagt, att vara född och uppvuxen i Mellanöstern innefattar ständig exponering för och indoktrinering i antisemitism.

I Mellanöstern och för många araber har gränsen mellan att vara kritisk mot den israeliska statens politik och att vara antisemitisk blivit suddig. Det gör det inte heller lättare att många, om inte de flesta, araber inte erkänner Israels rätt att existera och ser Israel och ofta judar i allmänhet som en invaderande fiende i den arabiska världen. Och ju mer den israelisk-palestinska konflikten intensifieras, desto mer intensifieras antisemitismen.

Det är bara att förvänta sig att ett mångkulturellt Sverige innehåller aspekter av Mellanöstern-kulturen som är antisemitiska. Judar i Sverige menar att majoriteten av hot och attacker de har utsatts för kommer från muslimer (51%) jämfört med endast 5% från högerextremister.

Problemet förvärras av en segregation som leder till kulturell isolering, människor utsätts för propaganda på arabiska via tv och internet och islamiska predikanter matar antisemitismen. Folk stängs in i en kulturell bubbla med andra som har samma åsikter.

Problemet försvåras ännu mer på grund av att även muslimer är en grupp som utsätts för hat, så det blir svårt för många, inklusive politiker och journalister, att prata ärligt om problemet av rädsla för att kallas för islamofober eller kanske av rädsla för att öka rasismen. Detta slår naturligtvis bara tillbaka både mot judarna och mot muslimerna.

Detta komplexa problem kräver en ärlig och öppen dialog och vidtagande av en rad åtgärder som informationskampanjer riktade mot folk med arabisk bakgrund för att motverka den antisemitiska propagandan, och samtidigt bekämpa islamister och organisationer som sprider antisemitism, att försöka minska segregationen, extra åtgärder för att säkerställa säkerheten för judar och att aldrig återvända till migrationsnivåer som överskrider integrationsförmågan.

Omar Makram