Den 38-årige irakiske medborgaren stod i tingsrätten åtalad för två grova våldtäkter mot två olika kvinnor som han haft till uppgift att vårda, en 100-åring och en 94-åring.

Vad gällde våldtäktsåtalet mot 94-åringen friades mannen då tingsrätten inte ansåg att bevisningen var tillräcklig. I fallet med 100-åringen fälldes emellertid mannen – om än för våldtäkt av normalgraden – och dömdes till fyra års fängelse.

Domstolen avslog emellertid åklagarens yrkan om utvisning då de ansåg att en sådan skulle ha varit ”oproportionerlig”. En bakgrund som nämndes var att mannen har vistats i Sverige sedan 2004 och har en ung dotter här.

Domen överklagades av både den anklagade som ville frias och åklagaren som ville döma honom för två fall av grov våldtäkt, skärpa påföljden och få honom utvisad.

Nu meddelar hovrätten att mannen frikänns även för den våldtäkt han dömts för i tingsrätten. Detta då de anser att bevisningen inte heller i det fallet är tillräcklig.

I domen konstaterar hovrätten att den centrala bevisningen utgörs av uppgifter från kvinnorna vid två videoinspelade förhör.

”Förhörsinspelningarna från förundersökningen med var och en av målsägandena är ungefär en halvtimme långa. Förhören får visserligen anses ha genomförts på ett i huvudsak kompetent sätt. Det framgår dock tydligt att målsägandena och förhörsledaren påfallande ofta har haft svårt att förstå varandra”, skriver hovrätten och fortsätter:

”Båda målsägandena har, i de delar där de förmått att berätta om händelseförloppet med egna ord, lämnat korta och i de väsentliga delarna detaljfattiga berättelser. När förhörsledaren ställt frågor har målsägandena besvarat dem på ett fåordigt sätt. De detaljuppgifter som då lämnats har i flera fall förändrats under förhörens gång.”

Enligt hovrätten gör förhörens brister det svårt att värdera berättelserna från kvinnorna. Utöver det uppger hovrätten att det heller inte finns någon självständig stödbevisning.