Egyptson: Efter 6 och 7 oktober – kan tron skapa en 8 oktober?

Den 7 oktober 2023 bröt Hamas och andra palestinska väpnade grupper igenom gränsen mellan Gaza och Israel. Det var sabbat och den judiska högtiden Simchat Torah. Omkring 1 200 människor dödades och 251 fördes bort som gisslan.

Mycket har skrivits om varför attacken genomfördes och hur Israel kunde överraskas. Men en annan fråga intresserar mig mer:

Vad räknade Hamas som seger?

Israel var militärt överlägset. Ett förödande svar måste ha varit möjligt att förutse. En konventionell politisk kalkyl borde därför också ha frågat: Vad händer med Gaza dagen efter?

För mig väcker frågan minnet av en annan oktober.

När jag växte upp i Egypten var den 6 oktober 1973 närmast en mirakeldag. Vi fick lära oss hur den egyptiska armén korsade Suezkanalen efter katastrofen 1967. Men berättelsen var inte bara nationell och militär. Den var religiös.

Sheikh al-Azhar Abd al-Halim Mahmoud jämförde oktoberkriget med profeten Muhammeds slag vid Badr år 624, då en numerärt underlägsen muslimsk styrka besegrade en större styrka från Mecka. Han kallade kriget heligt och knöt de egyptiska soldaterna till samma föreställning om gudomlig hjälp, med hänvisning till Koranens berättelse om änglar som stärkte de troende.

I de berättelser som spreds omkring mig drogs parallellen ännu längre: änglarna hade kämpat vid de egyptiska soldaternas sida. Jag minns hur detta förmedlades genom television och religiösa predikanter. Som barn lärde jag mig därför inte bara att Egypten hade vunnit ett krig, utan också att segern kunde vara ett tecken på att Gud ingripit i historien.

Militärhistorien var mer komplicerad. Egyptens övergång av kanalen var en betydande framgång, men Israel återhämtade sig, korsade senare kanalen och den egyptiska tredje armén blev inringad. Ändå blev den 6 oktober segerdagen. Det som överlevde var inte bara slagfältets resultat utan berättelsen om vad segern betydde.

Den berättelsen sammanföll med ett ideologiskt skifte. Nassers arabnationalism och socialism hade skadats svårt av nederlaget 1967. Under Sadat fick religionen större offentlig betydelse och 1970-talet blev en period av stark islamisk mobilisering.

Islamismen var äldre – Muslimska brödraskapet grundades redan 1928 – men nu kunde 1967 och 1973 läsas som en religiös läxa: den sekulära och socialistiska ordningen hade förlorat; när Egypten återvände till Gud kom segern.

Som segerteologi var berättelsen kraftfull.

Sadat underordnade i praktiken denna segerberättelse ett förhandlingsbart statsintresse: Sinai och fred med Israel. Han reste till Jerusalem, skrev under Camp David-avtalen och slöt fred.

För militanta islamister blev fredspolitiken i stället ett förräderi. Den 6 oktober 1981, exakt på oktoberkrigets årsdag, mördades Sadat av islamistiska attentatsmän under militärparaden till minne av segern. Mannen som byggt sin legitimitet på oktobersegern dödades alltså på segerdagens egen scen.

Hamas ideologiska horisont var en annan: en islamistisk föreställning om hela Palestinas befrielse och en kamp där Israel inte accepterades som en slutgiltig politisk ordning.

Stadgan från 1988 placerade rörelsen i Muslimska brödraskapets tradition, gjorde islam till dess referensram och beskrev Palestina som en islamisk waqf som inte kunde avträdas. Den talade också om att förverkliga ”Allahs löfte, hur lång tid det än tar”.

Dokumentet från 2017 förändrade språket och accepterade en palestinsk stat inom 1967 års gränser som en formel för nationell konsensus. Men det innebar inte erkännande av Israel eller att anspråket på hela Palestina övergavs.

Här ligger min hypotes om den 7 oktober:

Vad händer med politisk rationalitet när den slutliga segern inte bara är ett förhandlingsbart mål utan uppfattas som en del av en gudomligt ordnad historia?

En strategisk kalkyl frågar: Vad vinner vi? Hur reagerar motståndaren? Vad blir kostnaden för den egna befolkningen?

Men om slutsegern inom den ideologiska föreställningsvärlden uppfattas som garanterad av Gud, kan nederlaget få en annan innebörd. Ett bakslag kan bli en prövning. De döda kan bli martyrer. Förstörelsen kan bli ett offer. Att segern uteblir i dag behöver inte falsifiera ideologin, eftersom löftet gäller en annan historisk tidsskala.

Det betyder inte att Hamas saknade strategisk planering. Attacken var uppenbart noggrant förberedd. Min fråga är därför inte om Hamas räknade, utan vilken måttstock rörelsen använde.

Om målet främst hade varit Gazas materiella utveckling, hade konsekvenserna för befolkningen behövt väga tungt. Men om målet också var att visa Israels sårbarhet, återföra Palestinafrågan till världens centrum och fortsätta en kamp vars slutpunkt ligger bortom den enskilda generationen, kunde själva morgonen den 7 oktober framställas som en seger oavsett det enorma pris som följde.

Där känner jag igen något från min barndoms berättelser om 1973, men skillnaden är avgörande. Sadat använde segerberättelsen för att legitimera en territoriell kompromiss och avsluta kriget. Hamas segerberättelse kan i stället legitimera fortsatt kamp mot en politisk ordning som rörelsen inte accepterar som slutgiltig.

Den 6 oktober 1973 blev segerns dag. Den 6 oktober 1981 blev dagen då segerns president mördades. Den 7 oktober 2023 blev ett nytt trauma – men också utgångspunkt för en ny islamistisk segerberättelse.

Historien följer ingen kalender. Jag påstår inte att någon attack väntar den 8 oktober. Men ideologier skapar minnen, och minnen kan skapa förebilder.

Frågan är därför inte om den 8 oktober redan finns i kalendern. Frågan är om den ideologi som gjorde den 7 oktober till en segerberättelse en dag kan skapa behovet av en 8 oktober.