Egyptson: EU varnar för islamistisk entrism – nu prövas Sverige i Linköping

Den 8 oktober antog Europaparlamentet en resolution om behovet av en EU-strategi mot islamistisk entrism och Muslimska brödraskapets nätverksinflytande. Resolutionen innebär inte att Muslimska brödraskapet därmed har terrorlistats. Men den visar att frågan om islamistiska nätverks långsiktiga institutionella inflytande nu har tagit plats i den europeiska politiska huvudfåran.

Det gör den svenska reaktionen särskilt intressant. I över ett decennium har jag varnat just dessa partier för risken för islamistisk entrism och för Muslimska brödraskapets nätverks försök att vinna politiskt och institutionellt inflytande i Sverige, framför allt genom just dessa partier. I min avhandling har jag också redovisat dokumenterade källor från ledande aktörer inom Islamiska förbundet i Sverige som belyser sådana strategier och kontakter.

Den diskussionen behöver inte upprepas här. Däremot bör de svenska partier som röstade emot resolutionen nu förklara varför. Menar de att Europaparlamentets beskrivning av Muslimska brödraskapets nätverksinflytande i Europa är felaktig? Anser de att problemet med islamistisk entrism är överdrivet, eller invänder de mot de åtgärder som resolutionen föreslår? Och om de delar problembilden men inte lösningen – vilka åtgärder vill de själva se?

Frågorna blir särskilt relevanta när samma problematik aktualiseras på lokal nivå, som i Linköping.

För att förstå varför behöver man se den organisatoriska bakgrunden. Islamiska förbundet i Sverige har en lång historia och har byggt upp ett nät av verksamheter och organisationer. Förbundets egna mål går också längre än enbart religionsutövning. Där ingår opinionsbildning i frågor som rör ”den muslimska gruppen” och ambitionen att öka muslimers deltagande, inflytande och representation i offentliga institutioner.

Kopplingen till Muslimska brödraskapets idé- och organisationsmiljö framträder också i källor inifrån miljön. I en artikel i Tunis News 2013 skrev Mahmoud Khalfi, en ledande företrädare för Islamiska förbundet, om svenska islamiska institutioner som var kända för att tillhöra ”Muslimska brödraskapets skola” och nämnde uttryckligen Islamiska förbundet i Sverige.

Här krävs precision. En dokumenterad organisationsrelation innebär inte att varje medlem automatiskt är medlem i Muslimska brödraskapet. Det är organisationer, strukturer, finansiering och dokumenterade relationer som ska granskas – inte människor genom skuld via association.

Just den distinktionen är viktig i Linköping.

Linköpings moskéstiftelse, LIMS, uppger att den bildades för att tillsammans med Islamiska förbundet i Linköping, IFIL, bygga, äga och förvalta en moské. Stiftelsens styrelse väljs dessutom på IFIL:s ordinarie årsmöte.

Detta är inte i sig något bevis för extremism. En moské är inte ett säkerhetsproblem därför att den är en moské, och muslimers religionsfrihet är lika självklar som andras.

Men efter Europaparlamentets resolution kan organisationsfrågan inte rimligen avfärdas som irrelevant. Hur ser relationen mellan den lokala föreningen och nationella eller europeiska nätverk ut? Varifrån kommer finansieringen? Vilka institutionella och politiska mål uttrycker organisationerna själva?

Det är sådana frågor en seriös demokratisk granskning måste besvara.

Linköping kan därför bli ett konkret test. Inte ett test på om kommunen vågar stoppa en moské, utan på om politikerna är beredda att granska organisationerna bakom den.

Religionsfriheten kräver skydd mot kollektivt misstänkliggörande. Demokratin kräver samtidigt att organisationer som söker mark, pengar, representation eller institutionellt inflytande kan granskas.

Jag har länge sammanfattat principen så här:

Skydda personen. Granska läran. Pröva organisationen.

Efter Europaparlamentets beslut är frågan inte längre bara teoretisk. Linköping kan visa om svenska politiker är beredda att omsätta principen i praktiken.