För snart tio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Samhälle med rubriken ”Politikernas besök till vissa moskéer misstolkas” (2016-05-30). I artikeln argumenterade jag för att Vänsterpartiet och dess dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt tydligt borde ta avstånd från politisk islam, efter hans besök i Stockholms moské – en institution med väldokumenterade band till Muslimska brödraskapet. Moskéledningen tolkade besöket som en normalisering av politisk islam och som ett erkännande av moskéns roll som representant för muslimer i Sverige.

Jonas Sjöstedt valde då att avfärda kritiken, och någon saklig respons uteblev. I dag, nästan ett decennium senare, kan vi konstatera att farhågorna inte bara var berättigade – de har besannats. Kontakterna mellan Vänsterpartiet och miljöer kopplade till politisk islam har fördjupats, och besöken till Stockholms moské har fortsatt på hög nivå inom partiet.

Den 31 juli 2023 deltog bland andra partiledaren Nooshi Dadgostar samt ordföranden för vänsterpartiet i Tensta-Rinkeby-Spånga och nämndemannen i hovrätten, Mohamed Nuur, i ett besök där Mahmoud Khalfi – ordförande för Islamiska förbundet i Sverige och ledande företrädare för moskén – tog tillfället i akt att beskriva koranbränningar som en kriminell handling. Detta skedde i en kontext där politiska företrädare gav legitimitet åt en religiös aktör med en tydlig politisk agenda.

Än mer allvarligt är att Mohamed Nuur i senare sammanhang riktat sig till somaliska grupper och uppmanat dem att, genom klaner, utöva påtryckningar mot den somaliska regeringen för att stoppa ett avtal med Sverige. Avtalet syftar till att möjliggöra verkställighet av utvisningsbeslut, i synnerhet av dömda kriminella. Att en svensk politisk företrädare uppmuntrar klanbaserad mobilisering för att påverka både svensk rättsordning och internationella avtal är ett allvarligt angrepp på den demokratiska rättsstaten.

Detta kan inte avfärdas som enskilda misstag. Vänsterpartiet har tidigare drabbats av liknande problem. Ett uppmärksammat exempel är den vänsterpartistiska nämndemannen Mostafa Malaekah vid Göteborgs tingsrätt, som under flera år publicerat texter där han förespråkar sharialagar och legitimerar våld mot kvinnor. Även i detta fall handlade det om ideologisk infiltration, inte om privata åsikter.

Vänsterpartiet är inte ensamt. Flera svenska partier har haft svårt att hantera infiltration från islamistiska och klanbaserade miljöer. Men just därför är frågan nu akut: hur tänker partiledningen agera?

Kommer Nooshi Dadgostar att upprepa Jonas Sjöstedts strategi från 2016 – förnekelse och tystnad – eller ta ansvar genom att initiera en intern och oberoende utredning som klargör hur dessa miljöer fått inflytande i partiet?

Att försvara demokrati och rättsstat kräver mer än symboliska avståndstaganden.

Det kräver mod att granska de egna leden.