KRÖNIKA. För ett antal år sedan var jag inbjuden till en yrkesskola vid Värnhemstorget i Malmö. Det var, som jag minns det, bara manliga elever och de skulle bli elektriker. Jag var ditbjuden för att prata om min kriminalroman Pojken i eken, som bland annat handlar om ett misstänkt hedersmord. I klassrummet satt cirka femton personer när jag kom in. Längst fram en kille med arabisk bakgrund och det första han sa till mig var ett aggressivt: – Är du jude? Jag blev paff men samlade mig någorlunda snabbt, vilket inte hjälpte. För att jag ostört skulle kunna berätta om min bok tvingades jag och läraren visa ut den eleven och en annan ur klassrummet för att det skulle vara möjligt att prata om boken.
Den öppna antisemitismen chockade mig och jag skrev en krönika om det hela i Sydsvenskan där jag reducerade den antisemitism jag råkat ut för till ett resultat av Israel-Palestinakonflikten, en grund analys. Några år senare intervjuades jag för Judisk Krönika av Barbro Posner från Judiska församlingen i Malmö. Hon påminde mig om det jag skrivit och jag passade på att be om ursäkt eftersom jag då läst på och insett att det muslimska hatet mot judar har långt djupare anor. Ett av de värsta exemplen är Stormuftin i Jerusalem Haj Amin al Husseini som öppet prisade Hitlers plan att utrota judarna och dessutom hjälpte till att bilda tre SS-divisioner i Bosnien. Efter kriget tog han sin tillflykt till Egypten, som vägrade lämna ut honom när Jugoslaviens regering krävde detta eftersom han var misstänkt för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. I sin mästerliga Bok utan namn skildrar Göran Sonnevi detta: ”Stormuftin av Jerusalem, som befann sig i exil i Irak, flyr via Italien till Berlin/Han understödjer där den pågående Förintelsen; organiserar en muslimsk SS-division på Balkan/Efter kriget får han en fristad i Kairo.”
Alla som är insatta i frågan om den gryende antisemitismen, i Malmö till exempel, vet att den i första hand kommer från muslimsk miljö och inte från nynazistisk. Detta sägs dock sällan offentligt, vilket påminner mig om en kippavandring i Malmö för några år sedan där vi, till stöd för judarna i Malmö, vandrade från synagogan på Föreningsgatan till Möllevångstorget. På denna för arbetarrörelsen så symboliska plats höll dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag tal. Jag lyssnade noggrant ifall han skulle våga tala sant eller bara komma med de vanliga flosklerna om högerextremism som källan till allt ont. Och så blev det. Inte ett ord om dem som i första hand är ansvariga för den ökande antisemitismen i Malmö.
På Förintelsens minnesdag förra året, den 27 januari, möttes Ingrid Lomfors, historiker och intendent för Forum för levande historia, och Daniel Feinbaum från organisationen Zikaron, i SvT:s Aktuellt-studio. Feinbaum reser omkring på skolor och pratar om Förintelsen och sin mormor som överlevde den. Men han nämnde också att det fanns skolor där han inte var välkommen eftersom hans säkerhet inte kunde garanteras. Häpnadsväckande, så klart. Lomfors förklaring? Att det skulle röra sig om ”… nationalism och en sviktande demokrati…”
Den så kallade politiska korrektheten föddes ur något gott, en vilja till ett Aldrig Mer Fascism men när den stelnar och förvandlas till en pose utan kontakt med verkligheten, blir den kontraproduktiv. De båda exemplen ovan visar hur politisk korrekthet kan beslöja verkligheten istället för att avtäcka sanningar om den, plågsamma sådana. Och så länge vi inte talar sant om verkliga problem finns det alltid andra, mörkare politiska krafter, som skrider in och påpekar att ”eliterna” mörkar sanningen.
Med tanke på den rådande situationen i Malmö – i september förra året skanderades grova antisemitiska paroller på Rosengård under protesterna mot koranbränningen, och i en intervju i Sydsvenskan den 20/12 2020 sade Jeshoa Kaufman, medlem i Judiska församlingen i Malmö, att han vågar gå med kippa överallt i Malmö, utom på Herrgården (del av Rosengård) – säger en röst i mig att ett Förintelsemuseum i min hemstad borde vara uteslutet, ett skamligt förslag. Men en annan röst, allt starkare i mig under diskussionerna om var museet skulle ligga, hävdade att det är just här det ska ligga eftersom behovet av ett sådant sannolikt är som störst i den blåsiga staden vid sundet, den stad där många – inte minst ett antal Limhamnsfiskare – gjorde en heroisk insats under kriget för att rädda de danska judarna undan nazismen.
Regeringen valde nyligen att förlägga det viktiga museet i Stockholm, bland alla andra stora museer och institutioner. En centralistisk reflex som inte gynnar kampen mot antisemitismen, lika lite som den gynnar kampen för ett Sverige där ”landsorten” ses som lika viktig som huvudstaden.
TEXT: Marisol M/Fredrik Ekelund
Fredrik Ekelund/Marisol M är författare, dramatiker och översättare (från danska, spanska, franska och portugisiska). Hen debuterade som författare med hamnarbetarromanen Stuv Malmö, kom! 1984 och den senast publicerade boken är diktsamlingen Läppstifterska från 2020.
kultur@bulletin.nu
