Energikriget mot Ukraina - en ny tuff vinter väntar

Ukraina går nu in i en ny höst- och vintersäsong under samma gamla, förnyade hot mot energisystemet. Ryssland, genom Putin, deklarerar öppet sin avsikt att fortsätta attackerna mot den ukrainska energisektorn, och de senaste veckornas händelser visar att förberedelserna för en ny kampanj redan pågår.

Under sommaren gick det betydligt lättare att kompensera för skadorna: förbrukningen är lägre, det är varmt ute och så vidare. Med kylan kommer situationen att förändras — både belastningen på energisystemet och priset för varje allvarlig skada ökar samtidigt. Därför är dagens centrala fråga inte om nya attacker kommer att ske — för det kommer de. Betydligt viktigare är att förstå hur väl det ukrainska energisystemet står emot en serie attacker och kan undvika en omfattande kris eller till och med en total blackout. Låt oss reda ut dessa frågor.

Moskva ökar det energipolitiska trycket

De sista sommarveckorna visade en tydlig ökning av Rysslands aktivitet mot den ukrainska energiinfrastrukturen. Bara i augusti registrerades omkring 130 (!) attacker mot energianläggningar. Det handlar inte enbart om territorier nära fronten — anläggningar i centrala, norra och andra delar av landet har också attackerats.

Ryssland använder olika typer av vapen och testar samtidigt det ukrainska försvarssystemet. Man utvärderar effektiviteten hos luftvärnet (som försvagats kraftigt de senaste månaderna), identifierar de mest sårbara anläggningarna och analyserar hur snabbt skador kan repareras. Det som sker kan därför ses inte bara som skadegörelse i sig, utan även som förberedelser inför nästa fas av attackkampanjen mot energisektorn.

Amerikansk underrättelsetjänst förutspår hela åtta stora attackvågor mot den ukrainska infrastrukturen. Om dessa prognoser besannas kommer huvudproblemet att vara energisystemets förmåga att återhämta sig mellan attackerna. Ju oftare nyckelknutpunkter skadas, desto mindre tid finns för fullständiga reparationer, och desto snabbare tärs systemets marginaler — den så kallade ”materielutmattningen”.

Dessa mål siktar Putin på

Ukrainas energisystem är mycket mer än bara värmekraftverk, kraftvärmeverk och vattenkraftverk. Det omfattar också transformatorstationer, transformatorer, ställverk, kraftledningar och en mängd andra komponenter som säkerställer elöverföringen från producent till konsument. Just därför kan en skada på en till synes relativt liten anläggning ibland få en betydligt större effekt än vad som verkar vara fallet vid första anblick.

Ett särskilt problem gäller kärnkraften. För att begränsa ett kärnkraftverks drift behöver man inte nödvändigtvis träffa själva reaktorn direkt. Om anläggningarna som kopplar samman kraftverket med det övriga elnätet skadas uppstår problem med att överföra den producerade energin. Resultatet kan bli att en del av kapaciteten blir otillgänglig för konsumenterna — vilket är särskilt känsligt för Ukraina, där kärnkraftverken spelar en central roll i elproduktionen (omkring 50 procent av all kraftproduktion) och utgör en avgörande försäkring mot en fullständig blackout.

Men konsekvenserna av energiattackerna stannar inte vid elförsörjningen. El krävs för att driva pumpstationer, vattenverk, avloppssystem, fjärrvärme, sjukhus, kommunikationer och transporter. En långvarig elbrist kan därför snabbt utvecklas till en kris för hela staden som ett fungerande system. Det är precis detta som är Rysslands egentliga mål: att göra ukrainska städer — och Kyjiv i synnerhet — helt obeboeliga.

Vintern kommer pröva landets ledning

Den kommande uppvärmningssäsongen blir ett allvarligt prov för både den centrala och de lokala myndigheterna. Under krigsåren har Ukraina lärt sig att, någorlunda, reparera skadad infrastruktur, bygga upp reservkapacitet och söka alternativa generationskällor. På flera håll installeras kraftvärmeanläggningar, reservkraftkällor skapas och ytterligare fysiska skyddsåtgärder vidtas för energianläggningar. Men det är omöjligt att skydda hela systemet fullt ut, och därför blir förmågan att fortsätta fungera även efter att enskilda delar skadats av avgörande betydelse.

Här spelar spridningen av elproduktionen en central roll. Ju mer en stad är beroende av ett fåtal stora anläggningar, desto smärtsammare blir förlusten av var och en av dem. Ju fler lokala energikällor och reservlösningar som finns, desto högre blir den samlade motståndskraften. I grunden handlar det om att förhindra att en enda skadad anläggning automatiskt leder till problem för en hel region.

Ett särskilt ansvar vilar på de lokala myndigheterna. Det är städerna och regionerna som måste säkerställa driften av sjukhus, vattenförsörjning, avlopp, fjärrvärme och andra samhällsviktiga system. Att ha flera generatorer betyder inte automatiskt full beredskap: man måste veta vilken utrustning de klarar att driva, hur länge de kan hålla igång och vad som händer om huvudanläggningen skadas samtidigt som reservsystemet.

Den här vintern blir därför ett verkligt prov för de styrande i Ukraina. Den egentliga beredskapen kommer inte att bedömas utifrån rapporter och högtravande uttalanden, utan utifrån hur snabbt en stad kan återställa grundläggande tjänster efter fiendens attacker.

Energimässig motståndskraft = statens motståndskraft

Rysslands attacker mot energisektorn syftar inte bara till att förstöra enskilda anläggningar. Det bredare målet är att skapa ett konstant tryck på ekonomin och vardagslivet i landet, öka kostnaderna för näringslivet, försvåra eller helt stoppa städernas normala funktion, och framkalla panik och depression hos befolkningen.

Svaret på det energipolitiska hotet måste därför också vara systematiskt. Staten behöver utveckla distribuerad och reservbaserad elproduktion, regionerna behöver stärka den kritiska infrastrukturens självständighet, näringslivet behöver egna beredskapsplaner för avbrott, och medborgarna behöver vara förberedda på svårigheter och begränsningar. Tyvärr finns det i dagsläget inga positiva prognoser inför vintern.

Samtidigt har Ukraina redan en viktig resurs: erfarenheten från tidigare vintrar. Energisektorns anställda har lärt sig att arbeta under konstanta attacker, reparera skadade anläggningar och använda internationellt stöd för att ersätta utrustning. Men denna erfarenhet upphäver inte de kvarvarande riskerna. Om attackernas intensitet ökar väsentligt — vilket de kommer att göra — ökar också belastningen på systemet och på dem som håller det igång.

Sammanfattningsvis går Ukraina in i den nya, kalla säsongen utan utrymme för illusioner eller misstag. Den största faran ligger inte i en enskild förödande attack från Ryssland, utan i den successiva ansamlingen av skador, som kan leda till bristande elproduktion, problem med elöverföringen, störningar i den kritiska infrastrukturen och en allmän ”materialutmattning”.

Därför krävs idag inte panik och nedstämdhet (även om de som gett efter för sådana negativa känslor går att förstå), utan en realistisk riskbedömning. Den kommande vintern kommer verkligen att bli tung, men dess konsekvenser avgörs inte enbart av Rysslands agerande. I hög grad beror de på hur effektivt Ukraina och den ukrainska statsledningen använder den tid som återstår för att förbereda sig — och på hur väl staten, städerna, näringslivet och samhället kan agera när energisystemet återigen utsätts för maximalt tryck.