Eos: Begrav etno-nationalismen en gång för alla

I det senaste avsnittet av podden Sista måltiden sa Sverigedemokraternas vice partiledare att utanförskapsområdena kommer att finnas kvar i många decennier, och att ett parti som vill bli stort inte kan möta människorna där med förakt. Reaktionen från tuffhögern på X lät inte vänta på sig. Henrik Vinge var plötsligt som Fredrik Reinfeldt. Partiet hade blivit så mjukt och liberalt att det trodde att man kan tala med invandrare. Vad menade han egentligen? Att man ska tala med en somalier i stället för att visa förakt?

Han sa inte det. Han sa att Sverige har en mer attraktiv samhällsmodell än den somaliska, att människor kommer att välja den framför den äldre, och att den som arbetar, följer reglerna och gör rätt för sig ska mötas av öppna möjligheter. Klanstrukturer, hederskultur och bidragsberoende ska inte accepteras. Det är den svenska kulturen som ska gälla i Sverige. Den som väljer den ska ha möjlighet att leva i landet.

Jimmie Åkesson har sagt samma sak med en annan bild. I vårtalet 2025 talade han om två dörrar. Den som invandrat och befinner sig lagligt i Sverige har en dörr in i samhällsgemenskapen och en dörr ut ur landet. Inga bakdörrar. Inga genvägar. Den som vill öppna dörren in har möjligheten. Den som vägrar anpassa sig väljer dörren ut. Den som inte vill vara en del av Sverige ska återvända till sitt eget land. Men den som invandrat, befinner sig lagligt här och vill bli en del av landet ska ha den möjligheten.

Benedict Anderson är en av de mest respekterade uttolkarna av vad nationalism är. I Imagined Communities från 1983, den bok som mer än någon annan förklarat den moderna nationalismen, definierar han nationen som en föreställd politisk gemenskap, och föreställd som både begränsad och suverän. Föreställd, skriver han, eftersom medlemmarna av även den minsta nationen aldrig kommer att känna de flesta av sina landsmän, möta dem eller ens höra talas om dem, och ändå lever bilden av deras gemenskap i vars och ens medvetande.

Ordet föreställd är lätt att missförstå. Anderson menar inte att nationen är påhittad i betydelsen falsk, som en sagovarelse. Han menar att varje gemenskap större än den by där alla känner alla måste bäras av en föreställning. Släkten kan i någon mening räknas. Tio miljoner svenskar kan det inte. En skåning och en norrbottning delar inte hushåll, inte vardag och i regel inte heller ett släktskap som har någon politisk betydelse. Det som binder dem är något annat. Språket, skolan, lagen, nyheterna samma morgon, minnet av samma rike. Det är en föreställd gemenskap. Utan den finns ingen nation.

Det är nationalismens egentliga uppdrag, och det är därför den inte behöver biologiska band för att motivera vare sig gemenskap eller statsbildning. Blodet räcker till familjen. Det räcker inte till ett land. Nationalismen löser just det problemet. Den skapar det Anderson kallar ett djupt, horisontellt kamratskap mellan människor som aldrig kommer att träffas. Nationen tänks som en gemenskap med gräns, med ett vi och ett de, och med anspråk på att vara suverän innanför den gränsen. En lojalitet som går före klanens och andra liknande entiteter som kan göra anspråk på lydnad.

Tryckkapitalismen var Andersons historiska förklaring till nationalismen så som vi känner den. Tidningen och romanen på folkspråket lät människor som aldrig möttes läsa samma sak samma dag och därmed föreställa sig varandra som samtida. I Sverige gjordes samma arbete av folkskolan, värnplikten, kyrkböckerna som blev folkbokföring, och så småningom av radio, television och det folkhem som var en politisk bild av hemmet, inte ett släktträd. Svenskheten i den meningen är ung som massfenomen. Den är inte mindre verklig för det. Den är det kitt som gör att staten kan kräva skatt, straff och försvar av människor som inte är släkt.

Etnonationalismen begår misstaget att vilja ha nationalismens resultat med klanens metod. Den vill att staten ska vila på biologiska band, och upptäcker sedan att Sverige inte är en by. Regionala skillnader, finlandssvenskar, adopterade, valloner, människor som kom hit för femtio år sedan och blev svenska i språk och lojalitet. Inget av detta ryms i ett blodprov. Än värre är att etnonationalismen importerar just den logik som den som kommer hit måste lämna. Klanen är föreställningen att lojalitet följer härstamning och står över lagen. Om svenskheten definieras på samma sätt har vi inte avvecklat klanväldet. Vi har bara bytt vilket släkte som ska styra.

Anderson skiljer också nationalism från rasism på en punkt som är värd att hålla fast vid. Nationen tänks i historien. Den har en början, en gräns och en framtid som människor kan träda in i genom språk, sed och lojalitet. Etnicitet i begreppets strikta mening tänks utanför historien, som ett ursprung ingen kan förvärva. Därför kan en nation assimilera. Den som kräver biologiska band som inträdesbiljett har lämnat nationalismen och gått över till något annat, något som inte kan bygga den stat han säger sig vilja försvara.

Det är detta som gör Vinges hållning nationalistisk. Dörren in är inte ett löfte om att klanstrukturer, hederskultur och bidragsberoende ska få fortsätta under en svensk flagga. Den är ett löfte om att den som antar den svenska föreställningen – språket, arbetet, lagen, lojaliteten mot landet framför släktet och framför andra staters konflikter – räknas som en del av gemenskapen. Dörren ut är konsekvensen för den som behåller en annan suverän föreställning inne i samma territorium. Andersons nation är begränsad och suverän. Två suveräner i samma land är inte mångfald. Det är det parallellsamhälle som redan finns, och som Vinge med rätta sa kommer att ta decennier att avveckla.

I förorterna finns människor som redan har valt, eller kan välja, den svenska föreställningen, och människor som lever i en annan. De senare lever med klanen, hedern eller den religiösa auktoritet som inte erkänner svensk lag som sista ord. Att möta de förra med förakt är att ge upp det verktyg nationalismen har, nämligen förmågan att göra främlingar till landsmän utan att de först måste vara släkt. Att möta de senare med öppenhet utan krav är det misstag som byggde parallellsamhällena. Båda felen har prövats. Inget av dem har gjort Sverige mer svenskt.

Samma krets som länge avskytt Vinge har motarbetat Sverigedemokraterna under hela valrörelsen. De vill att partiet ska låta som arga inlägg på X. För dem kommer kravet på radikalitet före möjligheten att uppnå politiska resultat. Stödet höll så länge partiet inte fick igenom något. När Sverigedemokraterna stod utan nationellt inflytande uppskattade de radikala partiet. År 2022, när delar av politiken faktiskt genomfördes, kom missnöjet. Då var partiet inte tillräckligt radikalt. Så länge det saknade genomslag kunde det erbjuda gemenskap i känslan av att vara renlärig och avvikande. Den som avstår hundra procents genomslag för att vinna femtio blir en förrädare. Den kulturen är osund. Samma fenomen finns hos liberaler, libertarianer, socialister och i miljörörelsen.

Etnonationalister och radikaler på X, och rena rasister, får skrika bäst de vill. De talar inte för svenska folket. Svenskarna är inte rasister. De vill ha ordning, krav och ett land som hänger ihop. De föraktar inte människor i förorten, och de är varken radikaler eller renläriga ideologer. Det är en beskrivning av den nationalism Anderson analyserade, en begränsad, suverän, horisontell gemenskap, inte ett släktmöte. Etnonationalister talar för en gemenskap som inte kan bli en stat, eftersom den kräver band som ett land med tio miljoner invånare aldrig kan uppvisa.

En snäll tolkning av dagens svenska tendenser till etnonationalism är att det är en reaktion mot de senaste årtiondenas orealistiska föreställningar om svenskhet. Annars kloka människor har talat om svenskhet som att vem som helst som vill kan bli svensk genom att bara sätta sin fot på svensk mark. Så är det uppenbart inte. Svenskhet är en kulturell gemenskap som sträcker sig över generationer. Vem som uppfattas som svensk kan inte beslutas vid möten eller regleras i lag. Det tar tid. Ibland längre tid än vad en enskild person har på sig. Det krävs generationsskiften.

Det finns ändå ingen motsättning mellan en realistisk syn på migrationspolitiken, och på de problem som mångkulturideologin skapar i Europa, och tron att människor kan bygga en gemensam tradition. Frankrike visar vad som händer när socialism och en mångkultur utan gemensam föreställning får härja i samma kvarter. Upploppen är inte ett argument för blodsmystik. De är ett argument för att den föreställda gemenskapen måste vara verklig nog att bära en stat. Språk, skola, polis, arbete, en lojalitet som inte tar order från en annan rättsordning. Den europeiska högern behöver stänga dörren för den som vägrar. Den behöver hålla den öppen för den som vill in på landets villkor, och bygga egna relationer mellan konservatism och de goda krafter som finns bland invandrargrupper.

Traditioner ändras långsamt eftersom varje ögonblick är en länk mellan det som varit och det som ska komma. Anderson säger i praktiken samma sak. Nationen är inte ett biologiskt faktum som antingen finns eller inte finns. Den är en vana av att föreställa sig varandra, upprätthållen av institutioner, och därför något som kan förtunnas och förtjockas. Parallellsamhällena tog mer än en generation att bygga. De tar mer än en generation att avveckla. Kommer problemen att upphöra för att sverigedemokrater aktivt söker upp första och andra generationens invandrare som ännu inte blivit en del av det svenska samhället? Nej. Men de försvinner inte heller av att partiet avstår från att göra det. Arbetet görs genom att villkoret är entydigt.

Sverigedemokraterna har nu ett tillfälle att leva efter den principen i den egna rörelsen. Invandrare som vill bli en del av Sverige bör kunna bli sverigedemokrater, inte för att partiet ska byta åsikt, utan för att åsikten är att anpassning är kravet och svensk kultur det som ska gälla. Kravet på den som kommer hit är att lära sig språket, att arbeta och att lämna klanen, hedern och den somaliska, eller vilken annan modell som helst, när den krockar med svensk lag och svensk kultur. Det är nationalism i Andersons mening. Det är ett sätt att hålla ihop ett land utan att låtsas att medborgarna är kusiner.

Vinge har rätt om förorterna eftersom han, medvetet eller inte, har rätt om nationen. Den som vill ska få en dörr in. Den som vägrar får ta dörren ut. Bygg parti och bygg samhälle. Nationalism är inte blod. Nationalism är den föreställda gemenskap som gör att vi inte behöver blod för att vara ett land. Gör Sverige mer svenskt. Gör föreställningen tjockare, inte släktträdet smalare.