Essä: Socialdemokratin seglar utan roder

Den 12:e maj 2017 skickade jag ett mejl till Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt och begärde utträde ur partiet. Meddelandet var enkelt men av stor personlig betydelse, då det avslutade ett stort kapitel i livet. Men vad fick mig att ta beslutet att hoppa av?

Jag var 28 år och engagemanget hade femton år på nacken. Min omgivning ler förmodligen när jag säger att jag varit ett med partiet – så pass att lärarna på högstadiet gav mig smeknamnet ”statsministern”.

Politikintresset väcktes i barndomshemmet, där ”livets stora frågor” ofta gav upphov till hetsiga diskussioner och präglades av traditionella värderingar: behåll din värdighet, gör rätt för dig, och tro på att du kan förbättra dig själv och samhället. Det var värderingar som de svenska folkrörelserna, inte minst arbetarrörelsen, byggdes kring.

Framför allt det sistnämnda har spelat en stor roll i mitt liv. Jag kommer från ett hem med studietradition, men släkten är en bonde- och arbetarsläkt. Min mor är en av de första akademikerna, och går man ytterligare en generation tillbaka får man i min morfar ett exempel på hur orättvist samhället varit. Han tvingades, trots sitt läshuvud, sluta skolan eftersom hans föräldrar inte hade råd att betala skolgången.

Morfar klarade sig ändå bra i livet. Men jag är förvissad om att hans historia, och hur han fick se sina ättlingar studera och vidga sina vyer, är huvudanledningen till att han blev socialdemokratin trogen livet ut. Vårt land gjorde ju en enorm resa under partiets ledning det gångna seklet. Resultatet blev ett starkt välfärdssamhälle, där ingen behöver ta sitt barn ur skolan av ekonomiska skäl.

Med det här bagaget anslöt jag mig 2002 till rörelsen. Men redan från början bar jag på en otålighet över vad jag ansåg var en trött och idélös partiledning. Göran Persson hade avslutat sin hårdhänta, men nödvändiga, budgetsanering efter 90-talskrisen och övergått till att förvalta resultatet. Visionerna som präglade hans företrädare fanns helt enkelt inte. Det fanns med andra ord en längtan efter en nystart som Persson inte förmådde leverera – än mindre ge ordentlig moteld mot en borgerlig allians som vid valet 2006 framstod som en pigg utmanare.

Väljarnas dom blev också stenhård på valnatten, då borgarna ledda av Fredrik Reinfeldt vann på knockout.

Då var jag 17 år och gick på gymnasiet, även där känd som en benhård socialdemokrat. Valresultatet till trots var jag hoppfull. Persson avgick, och jag tänkte att fyra år i opposition skulle vara nyttigt – för att samla sig, renovera partiprogrammet och komma tillbaka under en ny, fräsch ledning i valet 2010.

Reinfeldt fick ju också en dålig start. Ett flertal ministrar fick lämna på grund av obetalda tv-licenser och dylikt, och en folklig opinion väcktes mot de åtstramningar i välfärden som påbörjades. Regeringens opinionssiffror slog i botten. Jag var entusiastisk. Comebacken i valet 2010 tycktes säkrad.

Men snart dämpades euforin. Den avgörande orsaken till valförlusten var som sagt att Persson uppfattades som idélös, varför många längtade efter nytt, fräscht blod i toppen. Men det fanns ingen självklar efterträdare. Att det sedan tvunget skulle vara en kvinna gjorde en kort kandidatlista än kortare. I kombination med att det i SAP är en dödssynd att självmant avisera sitt intresse borgade det för samma fars som alltid kommer vid ett ledarbyte: media spekulerar, alla tänkbara kandidater tackar nej – en eller tio gånger – varefter någon ”övertalas” bakom stängda dörrar och sedan väljs av en enig partikongress. Utan debatt eller motkandidat.

Den som övertalades var Mona Sahlin, vilket signalerade att partiledningen inte lärt sig ett dugg av valresultatet. Sahlin var 1995 vice statsminister och tilltänkt efterträdare till Ingvar Carlsson, men tvingades dra tillbaka sin kandidatur och avgå ur regeringen efter Tobleroneaffären. Hon behöll dock sin plats i partitoppen. Alltså knappast en ny, frisk fläkt – och hennes chokladinköp var dessutom kvar i det allmänna medvetandet.

Jag var väldigt skeptisk, men alltjämt lojal. Så jag rätade in mig i ledet och tänkte att det nog skulle bli bra ändå, för det gynnsamma opinionsläget såg ut att hålla i sig. Problemet var dock att siffrorna enbart baserades på ett missnöje med Alliansregeringen. Sahlin sågs således som ett mindre dåligt alternativ än Reinfeldt. Men det här var ändå ett guldläge för partiet, vilket Sahlin lyckades förspilla fullständigt.

Dels tyngde hennes CV. För det andra gjorde hon knappt några förändringar i sin laguppställning, utan omgav sig med Perssons gamla, trötta garde. Än värre var att hon inte gjorde minsta ansats för att ge socialdemokratins svar på folkets önskemål, utan bara en plikttrogen kritik av högerns skattesänkningar och en trött försäkran om att rulla tillbaka de reformer som vållat så stort missnöje. En tafatthet som gav mig onda aningar – och värre blev det.

För snart kom beskedet att partiet skulle gå till val tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket bäddade för katastrof. Inte nog med att partiprogrammet var oförändrat – nu tänkte man gå till val i en förstärkt version av det väljarna ratat föregående val.

Socialdemokraterna är, som sagt, sprunget ur den svenska folkrörelsetraditionen. Partiet bildades av fackförbunden, verkade i symbios med dessa och fick därav stöd i de breda folklagren. Det är raka motsatsen till (V) och (MP), vilka är att betrakta som intresseorganisationer för en urban akademikerklass som aldrig haft något större stöd bland de arbetande massorna.

I vänsterns fall beror det på att folket avvisat kommunismen som, trots att de hävdar motsatsen, alltjämt grasserar i partiet. Därtill har Vänsterpartiets identitetspolitik – där människor sorteras som offer eller förövare efter hudfärg, kön och sexuell läggning – tveklöst en avskräckande effekt. Framför allt utmålas vita heterosexuella män som förtryckare, förväntade att bära en kollektiv skuld för all ondska. Absurt är bara förnamnet. Samma tendenser ser vi i Miljöpartiet. Att de som får ta smällen av deras straffskatter på energi och bilbränsle är just de arbetare (S) säger sig företräda gör inte saken bättre. Persson kallade ju samarbetet en nödlösning. Men ändå skulle vi nu gå till val med dem.

I valrörelsen 2010 var jag modfälld och valförlusten säker. Partiet behövde kraft i opposition, varför jag gnetade på och försökte rädda så mycket som möjligt. Samtidigt kom en ny konkurrent – Sverigedemokraterna – som under Jimmie Åkesson blivit en maktfaktor och en svår huvudvärk för socialdemokratin. Deras största väljarstöd har nämligen kommit från det tidigare (S)-trogna LO-kollektivet. Men partiet har, som vi ska återkomma till, inte tagit någon som helst lärdom av det.

Så kom valdagen 2010. Socialdemokraterna gick från 35 % till ynka 30,66. Ett klart långfinger till Sahlins ”regeringsalternativ”. Och även om Reinfeldt satt kvar förlorades majoriteten, då SD knep vågmästarrollen. MP utnyttjade beröringsskräcken mot SD och drev igenom en förstärkning av en redan urspårad migrationspolitik.

Men jag var återigen optimistisk. Sahlin avgick, och så kom Håkan Juholt – precis vad jag och gräsrötterna längtat efter. En doldis och orädd ledare som utmanade både högern och de egna. Jag rös när jag lyssnade på hans installationstal. Nu blev det fart, opinionssiffrorna steg och rörelsen fick nytt självförtroende.

Men så kom fadäsen kring Juholts tjänstebostad, och journalistkåren gick igång för att gräva fram fler snaskigheter, som serverades i en strid ström – inte minst inifrån partiet. Tio månader senare var epoken Juholt över.

Så var gick det snett? Dels föll Juholt på eget grepp. Han uttalade sig tvärsäkert utan att ha förankrat det ordentligt, och tvingades sedan backa, vilket inte såg bra ut. Men hans stora blunder var underskattningen av den gamla partiledningen. Förutom klavertrampen var hans kritik mot partiets mittenpolitik inte nådig, vilket gav honom mäktiga fiender – som tog tillfället i akt att sänka honom.

Så kom Stefan Löfven – en kompromiss som gav partiet tid att läka. Hans bakgrund som fackboss ingav förtroende, då han visat insikt för industrins behov, vikten av sysselsättning och landet som helhet. Kort sagt hade han en fast förankring i arbetarrörelsen. Men han var knappast beredd att ta fajten och fortsätta Juholts nytändning.

Behovet av en nystart kvarstod, och det är dags att jag förklarar vad jag menar. Egentligen är det enkelt. Socialdemokraterna har till stora delar byggt landet. Hjalmar Branting stred för allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag i början av 1900-talet. Per-Albin Hansson fortsatte med 1930-talets krispolitik och semesterreformen.

Efter kriget omsatte Tage Erlander Hanssons vision om ett folkhem i praktisk politik – vilket partiet gärna berömmer sig för och använder för att locka väljare. Men här glömmer man en viktig detalj: föregångarna blickade inte tillbaka. Tvärtom vann de väljarnas förtroende genom att hitta svar på sin samtids frågor.

Sedan 1990-talskrisen har partiet däremot övergått till att reagera på vad andra säger och gör, varför många endast förväntar sig högre skatter om (S) skulle styra. Detta trots att det finns gott om frågor där partiet skulle kunna sätta agendan. Se till exempel på arbetsmarknaden: svenska arbetare konkurrerar idag med arbetskraft från fattigare EU-länder som anställs med lönevillkor långt under deras svenska kollegor. Att förebygga det borde ligga högt på dagordningen för ett arbetarparti. Men istället har man lämnat walkover och låtit SD plocka röster från besvikna löntagare.

Men varför blev jag, trots mitt missnöje, kvar? Också det är enkelt. Jag hade på nära håll sett hur rörelsen förbättrat vårt land, och tvivlade inte på att den sortens socialdemokrati skulle kunna återuppstå.

Så jag stannade, och 2014 flyttade jag till Göteborg för studier och fördjupade mitt engagemang i SSU. Det var en minst sagt spännande tid med två valrörelser inom loppet av tre månader. Jag rände på valmöten och bodde praktiskt taget i valstugan. Där kom jag i kontakt med före detta S-väljare som kände sig svikna och vädrade sitt missnöje med migrationspolitiken och samarbetet med Miljöpartiet.

I valrörelsen seglade återigen en liten, kaxig utmanare upp – Gudrun Schymans Feministiskt initiativ – vilket verkade skrämma slag på partiledningen. Rädslan att förlora väljare fick Löfven att kopiera Schymans retorik om könsmaktsordning och dylikt, vilket signalerade en total brist på självförtroende och att ledningen inte kunde bedöma vad väljarna egentligen ville ha. För F! var en dagslända som väckte beundran i mediehusen. Men väljarna de attraherade rörde sig i kretsen kring (MP) och (V) – kort sagt en medelklass- och hipstervänster som aldrig skulle ha röstat på (S).

Så kom valnatten, då vi trots ett magert resultat kunde utropa seger. Men ”segern” kom sig av att Reinfeldt tappat stort och inte ville styra med stöd av (SD). Nu skulle vi få regera igen. Men en blygsam seger var det. (S)- och (MP)-regeringens budget gick ju inte igenom.

Efter den absurda ”decemberöverenskommelsen” satt Löfven kvar – med förbehållet att regera på en borgerlig politik som man i valrörelsen sagt ”slitit sönder” landet. Vilket snarare visade på makthunger än en vilja att genomföra en ”helande” politik, och tveklöst skadade partiets trovärdighet för lång tid framöver. Än värre var sveket mot väljarna, som röstat för en högerregering men ignorerades för att de röstat på ”fel” högerparti, det vill säga Sverigedemokraterna.

Sedan blev det 2015, och höstens turbulens förbyttes till möten i SSU-klubben. Jag stortrivdes, samtidigt som min smekmånad som nykomling började ta slut. Då blev jag varse falangstriderna i distriktet. Mest oroväckande var insikten om att identitetspolitiken kletat av sig på partiet – något jag inte märkt på min hemort, där jag varit omgiven av äldre gråsossar som inte snappat upp denna nymodighet.

Men det var annorlunda i Göteborg. Den SSU-klubb jag anslöt mig till fungerade som en brygga till moderpartiet, och i princip alla kom från akademikerhem och var universitetsstudenter. De som, liksom jag, hade en förankring utanför dessa kretsar var i minoritet. Det förklarar hur identitetspolitiken fått fäste. Dessa kommer nämligen från en vänsterlutande, elitistisk akademikervärld och ekokammare där ingen ifrågasätter det förträffliga med så kallad ”feministisk snöröjning” eller vikten av att rannsaka sina ”vita privilegier”. Och stöter man på meningsmotståndare avfärdas de som ”kränkta vita män” eller ”Sverigevänner”. Framför allt det sistnämnda vittnar om ett klassförakt där kritikerna idiotförklaras. Medan man som arbetarparti istället borde lyssna noga och fråga sig om det man saluför är vad de arbetande massorna efterfrågar.

Jag ställde frågan, men hamnade i kraftig motvind.

Socialdemokratins verklighetsflykt år 2015 illustreras dock bäst av migrationspolitiken, då man in i det sista försökte vara en ”humanitär stormakt”. Jag fick ta emot många klagomål i ämnet under valrörelsen. Dels från en del ”kränkta”, som frågade sig hur man kunde ha en invandringspolitik som gick på öppen nota samtidigt som varenda öre i välfärden granskas. Men det som berörde mest var de med invandrarbakgrund som byggt ett liv här och sedan sett svensk dumsnällhet skapa spänningar, otrygghet och parallellsamhällen. Dessa röstade nu, liksom de kränkta, på SD.

Men migrationspolitiken var helig. Att ens yppa en försiktig tanke på en stramare linje var rasism – så pass att det talades om skilsmässa med de danska socialdemokraterna för deras spegelvända politik. Men så kom flyktingkrisen, då partiet inklusive SSU gjorde helt om och anammade danskarnas linje. Det är inget fel i sig. Nej, min kritik bottnar i dubbelmoralen: att först säga att stram migrationspolitik är rasism, och sedan göra en tvärvändning och säga att det alltid varit partiets linje, är att idiotförklara väljarna.

Allt detta fick mig att fundera på att gå ur. Men jag trodde att vi traditionella socialdemokrater skulle kunna få chansen att vända skutan. Men så kom distriktets årskonferens, DÅK, 2016.

Jag var ordentligt taggad, då vi i klubben hade röstat bifall för en motion som yrkade på att distriktet skulle verka för en utredning om sex timmars arbetsdag – en gammal stridsfråga för partiets vänsterfalang som partieliten blockerat. Jag var själv länge emot.

Men så gjorde Göteborg ett försök med modellen på två äldreboenden, varpå både anställda och vårdtagare vittnade om en markant förbättring: effektivare arbetspass, mer energi och glädje. Det blev kort sagt en succé. Jag är medveten om att det inte behöver bli så överallt – men motionen handlade om att utreda ett generellt införande, inte att göra det över en natt.

Vi hade beslutat att stödja motionen på klubbmötet inför DÅK:en. Men kort innan debatten fick jag reda på att klubbdelegationen, liksom distriktsstyrelsen, tänkte yrka avslag. Jag fattade ingenting. Men mötesbeslutet hade tydligen bara varit rådgivande, varför delegationen med gott samvete kunde köra över medlemmarna. Det här blev dödsstöten för mitt engagemang.

Var det en överdriven reaktion? Har en SSU-DÅK någon betydelse? Men Göteborg är ett tungt distrikt med slagkraft, och klubben jag tillhörde var en brygga mellan SSU och partiet. Delegationsmedlemmarna var således framtidsnamn och har gått vidare uppåt.

Dessa hade också varit med i diskussionerna om behovet av en mer offensiv politik och delat frustrationen över den idélösa ledningen. Åtminstone trodde jag det. Men när vi hade ett förhållandevis djärvt förslag om en arbetstidsreform med potential att avsevärt förbättra för vanliga arbetstagare – när vi kunde sätta det vi ältat så länge i praktik – då var karriären och att bli en del av klägget viktigare. Ryssarna har ett talesätt som lyder ”en fisk ruttnar från huvudet”, och i den stunden insåg jag att rötan spridit sig från ledningen ända ner till stjärtfenan. Hoppet om att återuppliva morfars socialdemokrati var borta.

Jag lämnade inte direkt, utan drabbades av separationsångest. Men mitt engagemang minskade och jag fann ingen glädje i partiarbetet. När inte heller festligheterna på första maj 2017 tände elden igen insåg jag att det var dags att sätta punkt. Så den 12:e maj skickade jag det mejl jag inledde med att nämna.

Jag har aldrig ångrat mig, och inte känt mig det minsta skyldig för att jag sedan dess röstat borgerligt – närmare bestämt på Kristdemokraterna. Det kan tyckas som en paradox att jag som jublade över Håkan Juholt nu stödjer dessa. Men (KD) är sprunget ur frikyrkorörelsen och är en del av samma folkrörelsetradition som (S), och bär många av den tidiga arbetarrörelsens ideal. De betonar vikten av att göra rätt för sig, utan att göra avkall på kampen för en stark välfärd. De förkastar identitetspolitiken som förgiftat socialdemokratin. Därtill utstrålar partiet självförtroende: det finns en klar linje, och man vet att de står för det som sägs och inte kommer att ändra sig imorgon.

Allt medan Magdalena Anderssons skepp driver runt, med sina släpankare (V) och (MP), utan att kunna svara på frågan ”vad vilja socialdemokraterna”. Än mindre hur man ska få ihop ett trovärdigt regeringsunderlag.