Essä: Tre feministiska myter, del 1: Patriarkatet under kapitalismen

Det här är första delen i en essäserie i tre delar av Leif V Erixell.

Patriarkat kommer från grekiskans πατριάρχης som betyder fadersvälde. Även latinets patriarchatus är relevant och betyder i praktiken samma sak: ett samhälle, en stam eller en klan som styrs av män, särskilt i den politiska sfären, vilket innebär att de har den yttersta makten som innehavare av våldsmonopolet.

Radikalfeminister och andra som i vår tid använder begreppet i ett pejorativt syfte (nedsättande, icke-önskvärt) menar att patriarkat är kännetecknande för västerländska samhällen, med principiell juridisk jämlikhet, eftersom de flesta ledande befattningar inom ”politiska, ekonomiska, religiösa, sociala, och finansiella institutioner domineras av män” (Wikipedia). Verkligt juridiskt patriarkala och ojämlika samhällen som t.ex. islamiska länder lämnar man regelmässigt därhän.

Ordet används inte sällan av artister och politiker som kallar sig ”feminister” och utstöter slagord som ”bekämpa” eller ”krossa” fastän detta ”system” inte sällan belönat dem med framgång genom den annars påstått elakartade manliga principen om kompetenshierarkier i vilka konkurrens via efterfrågad kompetens kan ge både status och (oftast) ekonomisk framgång. Begreppet är således i deras ögon något ondskefullt per se oavsett dess positiva konsekvenser för dem själva eller andra som genom hårt arbete och visad kompetens kan nå högt i erkännande och/eller materiell rikedom eller politisk makt.

Ekonomisk makt eller dominans för ett kön i en marknadsekonomi är i sig alltså inget bevis för att denna makt är orättvist tillskapad eller tillskansad. Tvärtom, det finns all anledning att tro att den är helt legitim givet att den tillkommit på en grund av demokratiskt fastställda lagar samt på meritokratiska grunder. Rikedom som skulle kunna komma på annat sätt, som genom lagligt arv, är förstås fullt legitim även den.

Inkompetens i att driva företag eller hantera pengar har dock en mycket kort överlevnadstid i ett sådant system. Att sedan människor genom brott kan tillskansa sig rikedom (vilket de kan i alla samhällstyper) är en sak att utreda i varje särskilt fall och görs också av det juridiska system som reglerar den marknadsekonomi som radikalfeministerna kallar ”patriarkatet under kapitalismen”.

Den underliggande tanken är förstås att detta ”patriarkat” bör ersättas av något bättre, vilket då genomgående sägs vara ett samhälle där kvinnor och män delar lika på allt och är i lika hög grad ”representerade” inom alla verksamheter och samhällsområden, så kallad ”jämställdhet”, vilket i sig implicerar att kvinnor och män i grunden är lika i sina medfödda beteendetendenser som t.ex. lusten att konkurrera och tävla, aggressivitet, spatial förmåga, lust för status, ting före ansikten (könsskillnader hos spädbarn), karaktärsdragen i ”Big Five”, risktagande och annat. Könen är i denna diskurs således sociala konstruktioner.

Att kvinnor ”äger mindre” har enligt denna fantasi inget med intressen, risktagande och talanger att göra utan beror på mekaniskt pådyvlade och av mänskliga robotar (utom genusvetarna som har genomskådat det hela) kritiklöst intuggade och ständigt traderade ”normer” och/eller en ren manlig konspiration. Men denna i fakta, vanlig mänsklig erfarenhet och logik helt ogrundade ”teori” har fallit. Enorma metastudier – och vanlig mänsklig erfarenhet – visar att den saknar både logisk och empirisk substans.

Faller den hypotesen/dogmen – och den har fallit – så faller också hela den rangliga tankekonstruktionen om att kvinnor ”hålls tillbaka” av ett patriarkat som inte vill ta del av de resurser som det kan ha nytta av och slå sina konkurrenter med – kvinnor – eftersom det är förblindat av att rekrytera ”inom sitt kön”. Det finns förstås noll (0) empiriskt material eller vanlig logik som stödjer att denna strategi för konkurrens på marknaden skulle eftersträvas av männen i ekonomin. Företag som använde den skulle snabbt bli förpassade till sophögen av dem som tog del av de förmodade talanger som andra ratade.

Ergo. Det finns inget kvinnoförtryckande västerländskt och kapitalistiskt ”patriarkat”, bara en knivskarp konkurrens om status och resurser på meritokratisk grund öppen för alla.

Det finns därmed heller inget stöd för att kvotering av bolagsstyrelser på grund av kön (eller annan kollektiv markör) skulle vara rimlig i ett fritt samhälle byggt på meritokrati och anställningsfrihet med påföljande konsekvens i form av ”kreativ förstörelse” vid felrekrytering. Även här har alltså radikalfeministerna (och alla identitetsideologier) falsifierats, vilket borde betyda att alla typer av kvoteringspolicy, inklusive den antimeritokratiska ”jämställdhetsintegreringen” inom offentlig sektor, snarast bör skrotas.

Statens legitima uppgift är att skydda individens rättigheter och motverka brott. Att aktivt försöka åstadkomma en viss statistisk könsfördelning inom mänskliga verksamheter, med juridisk jämlikhet, strider mot individuell frihet, respekt för den enskilda människans agens och meritokratiska principer.

Leif V Erixell
Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys samt ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Bland hans böcker kan nämnas Om den civila freden/On Civil Peace, Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok samt Den svenska statsideologin.