Offentliga gester har betydelse. När någon i en inflytelserik position behandlar illdåd som befrielse, sänds signalen långt bortom ett inlägg i sociala medier.

Bästa Rama Duwaji,

Du gillade offentligt inlägg i sociala medier som beskrev Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 som ”kollektiv befrielse”. Du satte också ett hjärta bredvid ett Instagraminlägg som hävdade att rapporterna om massvåldtäkter den 7 oktober var en ”bluff”.

Under de senaste två och ett halvt åren har jag behandlat överlevare från den 7 oktober och hjälpt dem att långsamt återuppbygga krossade liv och sönderbrutna nervsystem. Några var självmordsbenägna. Andra kunde knappt tala. Några av de personer som satt framför mig i terapi hade bevittnat våldtäkter och avrättningar så brutala att deras nervsystem helt enkelt slutade att fungera som normalt. Orden slutade fungera.

Dessa människor överlevde inte bara krig. De överlevde en massadism som var socialt accepterad. Efterföljande undersökningar av journalister, kriminaltekniska team och internationella organ dokumenterade omfattande sexuellt våld den dagen. Familjer brändes levande. Festivalbesökare jagades, fångades, våldtogs och avrättades.

Hamas terrorister dokumenterade mycket av våldet själva: en angripare använde ett offers telefon för att ringa sina föräldrar och skryta om att han hade dödat tio judar med egna händer. Och du har säkert sett bilderna på Shani Louk, vars kropp Hamas-krigare paraderade genom Gaza i flaket på en lastbil medan folkmassor spottade och firade. Överlevande från Nova-festivalen har också berättat om hur terrorister skrattade medan de jagade festivalbesökare som gömde sig på fälten. Dessa handlingar utfördes inte i det dolda. De spelades in, skröts om och utfördes i vissa fall med synlig tillfredsställelse.

Detta var inte bara mord. Det var uppvisningar i grymhet. Detta var inte våld som ett medel för ett mål. Det var våld som njöts för sin egen skull. Det är den socialt sanktionerade massadismen som mina patienter fortfarande hemsöks av, projicerad på allt de ser.

När den sadismen väl blir omöjlig att förneka uppstår ett problem för narrativet. Massmord kan fortfarande omtolkas som motstånd. Våldtäkt kan det inte. Den avslöjar grymheten alltför tydligt, så den måste förnekas.

Det förnekandet får konsekvenser inte bara för de överlevande jag behandlar, utan också för palestinier. Att vägra att konfrontera massadismen den 7 oktober håller palestinier fångade under samma våldsamma rörelse som terroriserar dem. Hamas har länge förtryckt sin egen befolkning. Human Rights Watch och Amnesty International har dokumenterat tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och mord på palestinier som anklagats för oliktänkande eller samarbete med fienden, och journalister har rapporterat om Hamas som slår och arresterar gazabor som protesterar mot dess styre. Det är vad auktoritära rörelser gör. Grymhet utåt. Förtryck inåt.

Som New York Citys första dam befinner du dig i en offentlig position där du kan inspirera till en rörelse för palestinska rättigheter och säkerhet. De överlevande jag behandlar försöker fortfarande återuppbygga sina liv efter vad de bevittnade. Palestinier förtjänar också att befrias från samma sadistiska rörelse som terroriserar dem.

Offentliga gester har betydelse. När någon i en inflytelserik position behandlar illdåd som befrielse, sänds signalen långt bortom ett inlägg i sociala medier.

Bevisen är tydliga. Erkänn att du hade fel och dra tillbaka ditt stöd för lögnen.

Några av oss tillbringar våra dagar med att hjälpa överlevande att återuppbygga de liv som Hamas krossade. Det minsta övriga världen kan göra är att sluta godkänna massadism och berätta sanningen om vad som gjordes mot offren för Hamas grymhet.

Dr. Orli Peter är klinisk neuropsykolog och grundare av Israel Healing Initiative, som grundades efter attackerna den 7 oktober med syfte att främja traumaåterhämtning och läkning baserad på neurovetenskap. Hon kan nås på opeter@israelhealinginitiative.org.