Förhandlingar i Abu Dhabi: diplomati utan chans till resultat

Den 24 januari 2026 hölls förhandlingar i Abu Dhabi mellan Ukraina, Ryssland och USA, vilka från början betraktades som ett försök att ge ny fart åt processen för en fredlig lösning av kriget i Ukraina. Själva deltagandet av representanter från sidornas högsta militära och politiska ledning skapade överdrivna förväntningar både bland experter och i internationella medier. Men efter mötet stod det klart att förhandlingarna inte bara misslyckades med att föra parterna närmare fred, utan också demonstrerade djupet av det strategiska dödläge som hela den diplomatiska processen kring Ukraina befinner sig i.

Förhandlingarna avslutades utan gemensamt uttalande, utan överenskomna parametrar för eldupphör och utan en tydlig ”färdplan” för kommande steg. I grund och botten bekräftade de vad många analytiker hade sagt i förväg: så länge krigslogiken består förvandlas alla förhandlingar till en ritual som inte kan ge upphov till verkliga politiska beslut. Attacker mot ukrainska städer, inklusive den nattliga attacken mot Kiev den 24 januari, på själva förhandlingsdagen, gjorde slutgiltigt möjligheten för produktiv dialog under sådana förhållanden tveksam.

Förhandlingarna i Abu Dhabi hade från början en tvetydig karaktär. Å ena sidan skulle de visa det internationella samfundet att diplomati fortfarande är möjlig även mot bakgrund av det pågående kriget. Å andra sidan använde var och en av parterna själva faktumet av mötet för att uppnå sina egna politiska och strategiska mål, ofta inte direkt kopplade till att söka kompromisser.

Tre parter – tre olika agendor

För Ukraina var deltagandet i förhandlingarna ett sätt att fastställa sin subjektivitet och bekräfta att Kiev inte överger diplomatiska verktyg, men är berett att diskutera fred uteslutande på villkor som bevarar suveränitet och territoriell integritet. Den ukrainska delegationen strävade efter att förmedla ett enkelt budskap till USA och internationella medlare: alla eftergifter under tvång kommer att skapa ett farligt prejudikat inte bara för Ukraina, utan för hela systemet för internationell säkerhet.

För Ryssland var förhandlingarna till stor del av taktisk karaktär. Moskva var intresserat av att demonstrera ”vilja till dialog” utan att ändra sin militära strategi. Ett sådant tillvägagångssätt gör det möjligt att samtidigt föra krig och använda förhandlingar som ett verktyg för utrikespolitisk manövrering – för att mildra sanktionspressen, påverka den allmänna opinionen i västerländska länder och testa USA:s grad av beredskap till kompromisser.

För USA blev förhandlingsformatet ett försök att behålla kontrollen över processen och förhindra okontrollerad eskalering. Washington agerade inte så mycket som skiljedomare utan snarare som moderator, i strävan att bevara konfliktens hanterbarhet och minimera riskerna för dess utvidgning. Men avsaknaden av en gemensam grund för kompromiss hos parterna begränsade väsentligt den amerikanska diplomatin möjligheter.

Som resultat blev förhandlingarna gisslan för icke-sammanfallande strategiska mål. Ingen av parterna kom till Abu Dhabi med beredskap att göra verkliga eftergifter, och därför var dialogen dömd till en imitationskaraktär från början.

Bomber över Kiev – medan diplomaterna förhandlade

Den viktigaste faktorn som underminerade förhandlingarna var de fortsatta striderna, inklusive massiva attacker mot ukrainska städer. Den nattliga beskjutningen av Kiev på förhandlingsdagen blev inte bara en militär episod, utan en kraftfull politisk signal som genomkorsade alla diplomatiska deklarationer.

Det är omöjligt att föra seriösa förhandlingar om fred samtidigt som man utför attacker mot motståndarens huvudstad. Detta är inte en fråga om känslor eller moral, utan den grundläggande logiken i internationella relationer. Diplomati kräver åtminstone ett minimum av förtroende, och attacker mot civil infrastruktur visar dess fullständiga frånvaro. Under sådana förhållanden förlorar förhandlingarna sin mening och förvandlas till en parallell process, utan koppling till krigets verklighet.

Ukraina hårdnar – USA ser sina begränsningar

För den ukrainska sidan blev den nattliga beskjutningen av Kiev ett direkt bevis på att Ryssland använder förhandlingar som täckmantel för fortsatt militärt tryck. Detta förstärkte Kievs hårdare position och uteslöt praktiskt taget möjligheten att diskutera några mellanliggande kompromisser. Alla samtal om fred i ett ögonblick när robotar och drönare flyger mot bostadskvarter uppfattas som cynism och ett försök att påtvinga förhandlingar från en maktposition.

För USA blev denna episod en tydlig illustration av de diplomatiska verktygens begränsningar utan ett föregående eldupphör. Washington hamnade i en svår situation: å ena sidan är landet intresserat av att bevara förhandlingsspåret, å andra sidan tvingas det erkänna att dialog utan avtrappning endast förstärker misstron och radikaliserar parternas positioner.

På så sätt blev attackerna mot Kiev på förhandlingsdagen inte bara en bakgrund, utan ett centralt element i det politiska sammanhanget, som slutgiltigt berövade mötet i Abu Dhabi chansen till framgång.

Utan eldupphör – ingen fred

Förhandlingarna i Abu Dhabi den 24 januari 2026 blev en illustrativ demonstration av diplomatins kris under ett pågående krig. Trots deltagandet av högsta militära ledningen från båda sidor i konflikten och USA:s medling ledde mötet inte till några praktiska resultat och fastställde endast djupet av motsättningarna mellan parterna.

Den huvudsakliga slutsatsen är att fredsförhandlingar inte kan vara framgångsrika när en av parterna fortsätter att utföra attacker mot motståndarens huvudstad och centrala städer. Krig och diplomati visade sig vara åtskilda processer, som inte kompletterar utan ömsesidigt utesluter varandra. Under sådana förhållanden blir förhandlingarna meningslösa – en formell handling utan verkligt innehåll.

Abu Dhabi visade att utan eldupphör, utan verklig förändring av den militära logiken och utan politisk vilja till kompromiss är alla förhandlingsformat dömda till misslyckande. De kan fylla en propagandistisk eller taktisk funktion, men kan inte leda till en varaktig fred. Så länge kriget förblir parternas huvudargument kommer diplomatien endast att vara dess svaga och sekundära återspegling, utan självständig betydelse.