Fornäs: Frankrike förtjänar ingen skuldsanering
Frankrike står inte inför akut konkurs, utan förfaller med stil i en utdragen skuldkris. Räntorna sväljer statsbudgeten, politiken saknar majoritet och centralbanken mandat. Märkligt nog har varken kravaller, belägrade rådhus eller förnedrade pensionärer lyckats sänka statslåneräntan.
Förändringen har gått i rasande fart. I början av februari låg den franska tioårsräntan på 3,4 procent – i oktober nådde den nära 5 procent, den högsta nivån sedan millennieskiftet. Skillnaden mot Tyskland drog iväg till nivåer som inte skådats sedan eurokrisens glansdagar. Samtidigt har Portugal, svenskpensionärernas och de dyra glasskulornas förlovade land, städat upp i sin statsskuld medan fransmännen har intagit rollen som kontinentens nya problembarn.
Och när helgens brutala kravaller rullade igång på riktigt drog finansmarknaden efter direkt: på måndagen steg räntorna i höjden, Parisbörsen dök och storbankerna BNP Paribas och Société Générale fick se sina aktiekurser ta ännu en fransk sortie nedåt.
Bränd crème brûlée
Det är trots allt härliga tider i fransk finanspolitik. Ränteuppgången slår rakt mot statskassan, där räntekostnaderna väntas svälla från 79,2 till 91,2 miljarder euro. Det innebär att räntor officiellt har blivit Frankrikes viktigaste och mest påkostade prioritering – betydligt viktigare än att upprätthålla ett försvar.
Skulden krossar samtidigt alla historiska rekord sedan 1995 och väntas nå 121,7 procent av BNP 2027. Man tröstar sig med att allt ordnar sig till 2029, förutsatt att underskottet mirakulöst krymper till 3 procent.
Regeringens glädjekalkyl för nästa år bygger på en dubblerad tillväxt som det oberoende finanspolitiska rådet avfärdar som ren önsketänkande. Samtidigt stramar regeringen stolt åt med 54 miljarder euro – en imponerande insats, om det inte vore för att landets egna ekonomer bedömer att det krävs minst 112 miljarder bara för att skulden ska sluta växa.
Dessa siffror hade förstås varit fullt hanterbara om det fanns en gnutta politisk handlingskraft. Nationalförsamlingens finansutskott har redan förkastat budgetens inkomstdel, och den enskilt mest akuta besparingen, pensionsreformen, har förskjutits tryggt in i framtiden, till efter presidentvalet 2027.
Om parlamentet misslyckas med att enas om en budget väntar ”nödlägesstyrning” – eller som fransmännen själva brukar kalla det: kapitulation. Enligt finansinspektionen IGF kommer denna nödlösning att gräva hålet i statskassan ännu djupare, helt på egen byråkratisk hand. Det är den franska modellens absoluta mästerverk: att göra ingenting visade sig faktiskt vara betydligt mer kostsamt än att göra fel.
Fransmännen tröstar sig med tanken av att Europeiska centralbanken förr eller senare kommer susande på en vit häst och köper upp franska statspapper. Det är i bästa fall ett önsketänkande – och frågan är om ECB vill kännas vid en sådan förnedrande räddningsinsats.
En oätlig soufflé av bortförklaringar
Det finns förstås ingen som helst anledning att drabbas av panik om man frågar optimisterna. På kort sikt är ränteskillnaden mot Tyskland måttlig och marknaden tror att Frankrike klarar sig åtminstone ett tag till. Kreditvärderingsinstitutet Fitch påminner snällt om att landet faktiskt har en stor ekonomi, stabila banker och gott om rika investerare.
Men en skuldkris kräver ingen dramatisk konkurs. Den inträffar när ett land förlorar kontrollen över sin egen plånbok och tvingas låta finansiella spekulanter staka ut den politiska kursen, i stället för tvärtom.
I det absolut sista, mest förnedrande läget återstår krisfonden ESM. Det skulle i praktiken innebära att Bryssel tar över plånboken i eurozonens näst största ekonomi och sätter Frankrike på veckopeng. Det finns bara en liten detalj: ESM har omkring 500 miljarder euro i kassan, medan Frankrikes statsskuld uppår till minst 3 600 miljarder Euro. Frankrike är helt enkelt för gigantiskt för att räddas på det där klassiska grekiska viset.
Frankrike är förstås inte Grekland 2010. Landet är på väg mot en skuldkris av en betydligt mer raffinerad och långdragen modell. Räntorna äter långsamt upp allt annat i budgeten, politiker käftas om vem som ska ta den sista pappersmuggen från den brinnande skutan, och den europeiska räddningsplankan kräver att Frankrike först visar att man kan hjälpa sig själv. Om krisen bryter ut på allvar beror helt på om landet lyckas skrapa ihop en trovärdig budget före valet.
