Fornäs: Högre utbildning är en häxblandning av miljöpartistisk doktrin

Det var tredje gången jag läste igenom kursanvisningarna för en kurs och försökte förstå vad ”integrera ett hållbarhetsperspektiv i din lösning” kunde betyda när uppgiften handlade om kodning. Jag skulle koda. Det var allt. Men det räckte inte.

Jag satt där och undrade om min kod kanske var för patriarkal. Om den behövde mer inkludering. Kanske skulle jag be om ursäkt till processorn innan jag körde programmet.

Det visade sig att tricket var att slänga in ett stycke om energieffektivitet i slutet. Det spelade ingen roll att mitt bidrag till klimatkrisen var ungefär lika stort som en myras fotavtryck. Jag skulle reflektera över det. Så jag reflekterade. Jag fick godkänt.

Den heliga treenigheten

Universitetet ska vara en plats för diskussion och frihet. Men den som vill undvika krångel lär sig snabbt att alltid formulera sig genom tre specifika linser. Klimat, genus, hållbarhet. Helst alla tre, alltid i rätt ton, gärna med ordet ”normkritisk” någonstans. Det är som en religiös ritual, fast utan det ärliga erkännandet att det är just det.

Att tvinga in dessa perspektiv i varenda uppgift oavsett relevans är inte att bry sig om dessa frågor. Det är att använda dem som inträdesbiljett för politisk tillhörighet.

Studenter får komplettera sina uppsatser, inte för att argumenten är svaga, utan för att de saknar rätt bekännelse.

Akademin brukar påstå att den är opolitisk. Den säger sig bara ”följa forskningen”. Men inom vissa humanistiska inriktningar är forskningen gjord av människor med samma politiska fördelning som ett Södermalmscafé. Vilket hade varit en hanterbar verklighet om de erkände det. Men det gör de inte.

Kursutbudet fylls av ämnen som låter som någon slog ihop slogans från ett partiprograms bakre sidor. Avhandlingar om Harry Potter-karaktärers könsidentitet. Kurser i Game of Thrones som medeltidsstudier. Det är intellektuellt tidsfördriv förpackat som samhällsnytta.

Och vem som betalar för detta är uppenbart. De som jobbar natt. De som kör lastbil. De som faktiskt bygger något. De betalar skatt så att någon kan få sin avhandling om gröna perspektiv på medeltida bönböcker finansierad.

Akademin producerar människor med diplom som inte går att lösa in mot något samhället faktiskt behöver, och när ingen vill anställa dem så är det arbetsmarknadens fel för att den är ”strukturellt partisk”.

Tentan som lojalitetstest

När perspektiv förvandlas till krav blir tentan något helt annat. Du examineras inte i vad du kan, utan i att du vet vad du ska säga.

En tenta i antikens filosofi ska handla om Aristoteles syn på dygd. Men om du inte nämner att hans samhälle var patriarkalt så får du lägre poäng. Aristoteles visste inte det, men det spelar ingen roll. Du ska visa att du vet att du vet bättre. Som att citera ”Fader vår” i slutet av varje svar, fast bönen heter nu ”Erkännande av strukturella maktordningar”.

Det skapar en generation av studenter som är tränade i att säga rätt saker utan att tänka själva. De kan dekonstruera maktstrukturer men inte stava till dekonstruktion. Många av dem är smarta. Riktigt smarta. Men de har lärt sig att intelligens är att förstå vad läraren vill höra och sedan leverera det med rätt akademisk ton. Kyrkogångare mumlar psalmer utan att tänka på orden. Studenterna gör likadant.

Resultatet

Systemvetare som tvekar inför uppgifter för att de inte känns etiska nog, historiker som dömer det förflutna istället för att förstå det, filosofer som lärt sig vilka slutsatser som är acceptabla innan de börjat resonera.

Akademin producerar inte tänkare längre. Den producerar ideologiska megafoner med examensbevis men den som påpekar detta kallas reaktionär.

Så länge perspektivet väger tyngre än kunskap kommer vi fortsätta producera akademiker som gör rätt utan att förstå varför. Det är bekvämt för universitetet men obscent dyrt för alla andra.