Fornäs: Klart att Sven-Åke ska ha namnsdag i Qatar

Sven-Åke hamnade på något vis framför emiren och förklarade att i Sverige har alla rätt till en namnsdag, oavsett om namnet är kristet, muslimskt, eller påhittat. Det är en mänsklig rättighet, mer eller mindre. Emiren lyssnade i ungefär fyrtio sekunder, vilket var trettiofem sekunder mer än vad Sven-Åke hade räknat med. Sedan skrattade hela rummet. Inte det artiga skrattet. Det andra.

Sven-Åke visades artigt ut. I taxin tillbaka slog det honom: han borde ha gett uppdraget till Al Jazeera. De kunde ha fört kampen åt honom på ledarsidan. Attans, hur kunde han glömma det.

Tillbaka till verkligheten

Så långt ska vi givetvis inte gå i Sverige. Ingen förespråkar fängelsestraff för att man vill peta in ett namn i almanackan. Åsa Linderborg föreslår i Aftonbladet att Mohammed ska ha namnsdag. Hon skänker gärna sin egen den 12 september. Hela resonemanget andas samma besynnerliga logik som fick vår fiktive vän Sven-Åke utskrattad i Qatar, fast spegelvänd.

Namnlängden har reviderats förut, skriver Linderborg, som om det vore ett argument för att den ska rymma allting. Att något har förändrats historiskt är inte samma sak som att varje föreslagen förändring är vettig. Tåget har också ändrat tidtabell, det gör inte min idé om en avgång klockan 03:17 till Flen till en bra idé.

Det Linderborg egentligen säger, utan att riktigt säga det, är att integration betyder att majoritetssamhället ska böja sig. Inte mötas på mitten, inte kompromissa, böja sig. Mohammed ska in, vare sig någon bett om det eller inte, Linderborg har tagit på sig facklan och för alla Mohammeds talan nu.

Gad Saad, den libanesisk-kanadensiske evolutionspsykologen, myntade begreppet ”suicidal empati” för exakt den här sortens reflex: en kultur som är så angelägen om att visa sin öppenhet att den börjar montera ner sina egna traditioner utan att någon ens har bett om det. 47 000 män heter Mohammed i Sverige. De flesta av dem klarar sig utmärkt utan en dag i almanackan, precis som alla andra som inte heller har sitt namn där.

En almanacka är inte FN:s generalförsamling

Hela Sveriges namnlängd kan inte få plats mellan januari och december. Öppnar man den luckan så finns det ingen logisk stoppunkt, bara en ändlös förhandling om vems identitet som ska bekräftas av en kalender. Det är kanske det mest absurda: att vi på fullaste allvar diskuterar huruvida en almanacka, det mest ofarliga föremålet i ett svenskt hushåll efter smörknivar, ska fungera som integrationspolitiskt verktyg.