Det krävs ett särskilt slags självförtroende för att utse sig till ljusets förvaltare och samtidigt relativisera terrorgrupper som Hamas. Aftonbladets ledarsida gör just detta, samtidigt som allt fler judar lämnar Sverige, lever i rädsla eller tvingas isolera sig. Hatet möts inte med motstånd utan med ursäkter och har släppts in med öppna armar över Öresundsbron av politiker som säger sig värna tolerans. Att peka ut ljuset i mörkret kräver mod. Men det ljuset finns inte på ledarsidor. Det finns hos de svenskar som arbetar, betalar skatt och tar ansvar, trots att de gång på gång möts av förakt från kulturella eliter, skriver Samuel Fornäs i en krönika.
År 2025 går utmärkelsen för ”ljuset” till bland annat ”palestinademonstranter”, enligt ledarskribenten Fanny Jönsson. Det är ett högt tonläge för en ledarsida, men problemet ligger djupare än så.
På sociala medier ifrågasätts inte bara textens innehåll utan även bildvalet som först prydde artikeln. På bilden syntes nämligen symboler och flaggor med koppling till Hamas och Islamic Jihad, båda terroristorganisationer. När detta påtalades försvann bilden tyst och diskret utan förklaring.
Så agerar inte en trygg redaktion, utan en som blivit påkommen.
Opinion eller propaganda
Problemet är inte att Aftonbladet har åsikter utan att ledarsidan gång på gång suddar ut gränsen mellan opinion och propaganda, mellan journalistiskt ansvar och aktivistisk sympati. När terrorsymboler slinker igenom i bildsättningen på en av Sveriges största ledarsidor är det inte ett misstag. Det är ett uttryck för likgiltighet.
Greta Thunbergs Gazaflottilj beskrivs i närmast vördnadsfulla ordalag, samtidigt som påståenden om tortyr förs vidare som fakta. Israels tydliga förnekanden nämns inte, inga bevis presenteras och den andra sidan får helt enkelt inte komma till tals. Ledarsidan fungerar i praktiken som megafon för aktivistiska påståenden, inte som prövande röst i en konflikt där sanningskravet borde vara maximalt.
Det är inte en krönika eller en insändare utan tidningens officiella hållning.
När en ledarsida väljer att sprida obelagda anklagelser och samtidigt ignorera förnekanden från den utpekade parten, då har man lämnat opinionsjournalistiken och klivit rakt in i ensidig agitation. När man dessutom backar bandet och raderar bildmaterial först efter kritik, visar man inte ansvar. Man visar feghet.
Urvalet talar sitt tydliga språk. Ingen text om den 7 oktober eller årsdagen, judars liv spelar av uppenbara skäl mindre roll. Inget om massmord i Sudan eller avrättningar av kristna i Nigeria. Dessa ses i stället med förakt och passar inte den koloniala världsbilden.
Fel ljus, fel plats
Nej, Aftonbladet. Hamas är inte ljuset i samhällsmörkret. Terrorister blir inte humanister för att de ramas in i godhetssignalering och aktivism blir inte moralisk bara för att den placeras på ledarplats.
Ljuset finns någon annanstans.
Det finns hos dem som går upp på morgonen, arbetar, betalar skatt och tar ansvar trots att de gång på gång möts av förakt från så kallade ”intellektuella” som ser dem som ett problem, ett hinder, ett mörker. Det finns ljus hos ett folk som långsamt men allt tydligare genomskådar poserandet, hyckleriet och den selektiva empatin.
Svenska folket är ljuset i samhällsmörkret. Inte för att de skriker högst, utan för att de bär samhället även när de föraktas av dem som påstår sig tala i godhetens namn.
Aftonbladet kan dela ut sina utmärkelser hur de vill. Ljuset behöver inga redaktionella stämplar.
