Fornäs: Timbro hade rivit Eiffeltornet för 0,2 procent tillväxt
Om Timbro fick bestämma över Paris hade Eiffeltornet rivits och ersatts med en frihandelszon. Inte för att någon behövde en just där, utan för att det vore ”ekonomiskt kostsamt och moraliskt fel” att låta 300 meter franskt kulturarv stå i vägen för fri rörlighet och ökad arbetskraftsinvandring. Rapporten hade varit övertygande, skriver Samuel Fornäs i en krönika.
Det finns ett parallellt Sverige där allt som inte genererar tillväxt är ett problem som väntar på en lösning. Ett Sverige där din farfars stuga i Jämtland är dött kapital som inte släpps löst. Det tänkandet i Sverige drivs av Timbro.
Deras chefsekonom Fredrik Kopsch säger i DN att han inte längre kan kalla sig höger på grund av den förda politiken. Han vill dock ha en ”liten stat, låga skatter och att väldigt många saker ska privatiseras”, utan vidare motivering. En ideologisk önskelista som lika gärna kunde stått på en kylskåpsmagnet hemma hos Fredrik Reinfeldt.
Marknaden som religion
Kopsch skriver att det är ”ekonomiskt kostsamt och moraliskt fel” att hindra människor från att flytta dit de anser att de har bäst möjligheter till ett bra liv.
Läs den meningen igen.
Med den logiken, om Indiens ekonomi kollapsade i morgon, vore det moraliskt fel att inte öppna gränserna för 1,4 miljarder människor. Om hela New Delhi bestämde sig för att Stockholm har bättre möjligheter, ja, då vore det omoraliskt att säga nej. Inte opraktiskt. Inte orimligt. Omoraliskt.
Japan-testet
Jag brukar använda Japan-testet. Det fungerar genom att ta en politisk idé och applicera den på Japan. Om resultatet vore att hela den japanska civilisationen kollapsar är det förmodligen en dålig idé.
Om Timbro fick styra Japan i tio år skulle det se ut ungefär så här. År ett: avreglering av arbetsmarknaden för att locka utländsk arbetskraft. År tre: borttagande av alla kulturella krav som ”hindrar tillväxt”. År tio: en rapport som visar att BNP ökade med 0,2 procent medan allt som gjorde Japan till Japan försvann.
En urgammal kultur nedmonterad för en marginell ökning i ekonomisk aktivitet som knappt täcker kostnaden för rapporten.
Skillnaden ingen pratar om
Det som blev tydligt med Kopschs utspel är något som funnits under ytan i hela Tidö-samarbetet. Det finns en fundamental skillnad i varför partierna gör det de gör.
När SD vill begränsa invandringen handlar det, oavsett vad man tycker om det, om en idé om att bevara något. En gemenskap. En kontinuitet. En kultur som formats under lång tid.
Timbro-falangen har däremot accepterat stram asylpolitik på samma sätt som alkoholisten accepterar att baren stänger – man går hem, men man väntar vid dörren tills det öppnar igen. Tonårsutvisningarna var deras öppningstid.
Deras innerliga svar på varje samhällsproblem är mer arbetskraftsinvandring. Låg tillväxt, arbetskraftsinvandring. Åldrande befolkning, arbetskraftsinvandring. Fler ingenjörer, också arbetskraftsinvandring. Det är ett djupt ideologiskt ställningstagande som rotar sig i gamla marknadsliberala texter, som inte appliceras över huvud taget på hur Sverige ser ut idag. Det är som att de navigerar med en karta från 1800-talet.
Därför kan Kopsch använda orden ”moraliskt fel” om att begränsa arbetskraftsinvandring utan att blinka. Han menar det.
Priset på allting, värdet av ingenting
Den irländske dramatikern Oscar Wilde definierade en cyniker som en person som känner till prislappen på allt men inte förstår värdet av någonting. Timbro hade ramat in det citatet och hängt det i receptionen utan att förstå poängen.
Kopsch vill ha en liten stat. Det säger han rakt ut. Men hans vision kräver en enorm stat, en stat som hanterar konsekvenserna av massinvandring utan kulturell integration, som administrerar ett samhälle utan sammanhållning, som finansierar infrastruktur för en ständigt växande befolkning.
Den lilla staten fungerar utmärkt i kombination med massinvandring på ett seminarium i Gamla Stan. Men i verkligheten kräver hans förslag den största staten vi någonsin sett.
