Jag tänker allt oftare på min morfar och särskilt så den gångna veckan.

I fredags berättade mamma att morfar 2012 blev ilurad att inte bara köpa kombilotter från sossarnas A-lotteri utan att också prenumerera på dem i 5 år. Vid tidpunkten var han 91 år gammal, hade blivit dement och dog inte långt därefter. Att han skulle köpt sosse-lotter om han vore vid sina sinnes fulla bruk är fullständigt uteslutet. Att Socialdemokraterna redan då (och troligen långt tidigare) utnyttjade äldre i en utsatt position är uppenbart.

Mamma ringde A-lotteriet och krävde att de skulle avskriva honom som kund och sluta kontakta honom. Först försökte de hävda att prenumerationen var bindande och inte kunde hävas. Efter en rejäl utskällning och hot om att ringa Expressen annullerades slutligen prenumerationen. Jag förstår att mamma inte berättat detta för mig förens nu långt senare: jag hade inte osannolikt blivit så ursinnig och gjort något jag som dåvarande riksdagsledamot skulle fått ångra i dagens vinklade medielandskap.

Lite tidigare i veckan kunde vi läsa om hur en person från ett närliggande utanförskapsområde attackerat pensionärer med kniv i Hässelby där morfar och mormor bodde under hela min uppväxt. Det kunde med andra ord varit min morfar som drabbades om han fortfarande varit vid liv. Tanken gör mig gråtfärdig. Lite senare fick jag höra att det istället var en morfar till en kompis-kompis som attackerades i videon som förövaren spritt på sociala medier. Brottslingen ifråga må vara gripen men är enligt folkbokföringen 14 år och kommer således i praktiken slippa påföljder. Snart är han ute igen.

Min morfar hette Gunnar Larsson. Han föddes 1921 under enkla förhållanden och fick aldrig gå i gymnasiet. Ändå gjorde han en form av klassresa: han blev en relativt framgångsrik utesäljare för Ahlsell, mycket tack vare sin sociala förmåga. Han var alltid stiligt klädd i kostym och hatt som han alltid lyfta på följt av ”goddag” och en bock när han hälsade på människor på stan. Jag kommer aldrig glömma hur personalen på äldreboendet sken upp när vi gick ut med morfar till boendets allrum. Det var tydligt att han var deras favorit med sin naturliga charm, energiska entusiasm och artighet.

Jag saknar honom allt mer. Även som liten älskade jag att höra hans berättelser om hur samhället var förr. Vad skulle jag inte göra för att få prata med honom igen och ställa alla de frågor om hans föräldrar och mor- och farföräldrar som jag som ung inte tyckte var så viktiga men som jag nu ofta tänker på! Eller om hans ungdoms resor till USA.

Samtidigt kan jag inte skaka känslan av lättnad att han slipper se Sverige så som det blivit. Med gängkriminalitet, utanförskapsområden, spirande islamism och så vidare.

Mycket kan sägas om socialdemokratins historia. På många sätt är den imponerande även om jag inte delar dess ideologiska utgångspunkter. Att det en gång stolta socialdemokratiska partiet skulle degenererat till vad det är idag är dock både sorgligt och svårt att ta in. Att det finansieras av rent kriminell verksamhet utförd i samverkan med det värsta tänkbara avskum är skrämmande. Att även den tolvåriga Adrianas mördare nu impliceras i samröret med socialdemokratins bedragande av äldre är rent äcklande. Partiets försök till urskuldande är lika löjeväckande: det är nu så många gånger under så många år som media rapporterat om liknande aktiviteter att det inte kan råda någon som helst tvivel om att Socialdemokraterna gör detta högst medvetet.

Samtidigt är allt detta talande för hur illa ställt det är i Sverige. Addera därtill all flagrant anti-semitism öppen för allmän beskådan som ledande vänsterpartister – sossarnas närmaste samarbetspartners – ger uttryck för, och som också med jämna mellanrum poppar upp också inom socialdemokratin.

Hur kan någon sunt tänkande människa stödja detta?

Fredrik Schulte

Riksdagsledamot för Moderaterna mellan 2006 och 2022.