Fredsförhandlingarna om Ukraina – i förnyat dödläge

Fredagen den 13 februari (vilket symboliskt datum!) publicerades en artikel om Ukraina i den välkända tidningen Politico. Författarna konstaterar: inför ännu en diplomatisk förhandlingsrunda har förhandlingarna om en ukrainsk uppgörelse återigen hamnat i ett dödläge, och landets öde ”hänger på en skör tråd”. Materialet är kopplat till diskussionerna i samband med Münchenkonferensen om säkerhet och återspeglar den växande pessimismen angående utsikterna för en politisk lösning av det rysk-ukrainska kriget.

Men om man lägger åt sidan det emotionella och försöker se på situationen analytiskt och globalt, uppstår en naturlig fråga: har förhandlingsprocessen verkligen hamnat i ett dödläge just nu – eller har den befunnit sig där från början, och vi ser bara periodvis illusioner om en utväg? Låt oss ta reda på dessa frågor.

Förhandlingar som imitation av framåtrörelse

I artikeln noteras att parterna på expert- och teknisk nivå påstås ha gjort framsteg i att komma överens om vissa parametrar för ett potentiellt eldupphör. Det handlar om en ramförståelse för en möjlig demilitariserad zon, övervakningsmekanismer, alternativ för internationell kontroll, humanitära aspekter och så vidare. Det skapas ett intryck av att arkitekturen för en paus i kriget redan åtminstone delvis är skisserad.

Men det centrala elementet – det politiska beslutet om eldupphör – saknas. Dessutom är det just kring detta som de huvudsakliga motsättningarna koncentreras.

USA är inte redo att ge Ukraina säkerhetsgarantier innan ett avtal om att avsluta kriget undertecknats. Å sin sida insisterar Ryssland på omedelbart tillbakadragande av ukrainska trupper från de resterande delarna av Donbass som ännu inte erövrats. Kiev accepterar kategoriskt inte en sådan formel, som för att säga: inget Donbass utan strid och ingen fred utan säkerhetsgarantier. Volodymyr Zelenskyj förklarade rakt ut i sin uppmärksammade intervju med The Atlantic: ”jag föredrar att inte underteckna något avtal alls än att underteckna ett dåligt”.

Det formas en situation där parterna kan diskutera sekundära detaljer i timmar, men utan en lösning på den fundamentala frågan förvandlas dessa diskussioner till diplomatisk dekoration. Detta är den där ”elefanten i rummet” som blockerar all vidare rörelse.

Krig som instrument, inte politikens misslyckande

Det finns en utbredd uppfattning att krig är resultatet av diplomatins och politikens konkurs. Men i klassisk militärteori, från och med Clausewitz, betraktas krig som politikens fortsättning med andra medel. Om man tillämpar denna logik på den nuvarande konflikten blir det uppenbart: för båda sidorna förblir militära operationer ett instrument för att uppnå politiska mål.

Den ryska ledningen under Putin demonstrerar en strategi av utdragen press. Rysslands ekonomi har, trots sanktioner, länge anpassat sig till militära förhållanden. Omläggning av budgeten mot försvarsutgifter, expansion av försvarsindustrin, omorientering av handelsflöden till länder i Asien och Mellanöstern – allt detta har gjort det möjligt för Kreml att behålla kontrollen över systemet. Under dessa förhållanden satsar man på att utmatta Ukraina och gradvis minska nivån av västligt stöd.

Den ukrainska sidan under Zelenskyj utgår från motsatt logik. Kiev är övertygat om att eftergifter på territorium eller att avstå från starka säkerhetsgarantier skulle skapa hot om fortsatt krig inom en snar framtid. Därför, som Ukrainas president förklarar direkt och ärligt, för honom är ”krig att föredra framför en dålig fred”. Sant är att man i denna fråga av någon anledning inte frågat det ukrainska folkets mening – åtminstone genom en folkomröstning.

Detta förändrar dock inte helhetsbilden. För båda sidorna förblir krig det föredragna sättet att uppnå strategiska mål, snarare än kompromiss och diplomati, som kan uppfattas som nederlag. Som resultat hamnar både Ryssland och Ukraina i en sorts fälla hos sina egna narrativ. Ledarna har offentligt angivit maximalistiska positioner, och varje avvikelse från dem kräver seriös intern förberedelse av samhället. Sådan förberedelse observeras för närvarande ingenstans.

Utmattningsekonomi och illusionen om oändlig tid

Båda sidorna utgår från antagandet att tiden är på deras sida. Ryssland räknar med demografiskt och resursmässigt överläge, samt – inte utan grund! – på gradvis erosion av västlig enighet. Ukraina satsar på moralisk överlägsenhet och uthållighet, samt på internationell hjälp och potentiellt sönderfall av Ryssland under tyngden av interna motsättningar.

I verkligheten har alla fel. Kriget utmattar alla deltagare: några snabbare, andra långsammare, men alla utmattas. Detta gäller framför allt Ukraina, där medborgare redan sitter utan elektricitet 20-22 timmar i dygnet, fryser i sina lägenheter och är rädda för att gå ut på gatan för att inte hamna i händerna på militära rekryterare på gatan och blixtmobiliseras. Samtidigt upplever Ryssland redan nu allvarliga problem med ekonomi och arbetskraft.

Europa står inför ökade försvarsutgifter och tvungen, dyr omstrukturering av energimarknaderna. USA tvingas balansera mellan att engagera sig för att på sitt vis stoppa kriget i Ukraina och andra globala utmaningar. Det globala syd, och framför allt Kina, som intar en mer neutral position, observerar konflikten genom prismen av sina egna intressen, vilket begränsar möjligheterna att forma ett enat internationellt tryck på parterna.

Men insikten om krigets yttersta kostnad sker vanligtvis vid tidpunkten för en akut och plötslig systemkris. Först efter den visar det sig ”plötsligt” att kriget borde ha avslutats för länge sedan och att staten och samhället inte längre kan leva i ett sådant läge. Som man säger i Sverige – ”Det är lätt att vara efterklok”. För närvarande anser var och en av parterna att de kan hålla ut längre än motståndaren.

Varför förhandlingarna aldrig lämnade dödläget

När västerländska journalister talar om ett ”nytt dödläge” antyder de som att det tidigare funnits en fas av framsteg. Men om man följer hela dynamiken under det senaste året kan man se att ingen strategisk tillnärmelse av positioner i nyckelfrågor har skett. Ja, det har förekommit enskilda överenskommelser av humanitär eller teknisk karaktär, fångutbyten, tillfälliga överenskommelser i enskilda riktningar. Men de fundamentala motsättningarna – territoriernas status, säkerhetsgarantier, modellen för efterkrigsarrangemang – har förblivit oförändrade.

Förhandlingar blir resultatinriktade när parterna kommer till slutsatsen om omöjligheten av militär seger och erkänner att kostnaderna för att fortsätta kriget överstiger de potentiella fördelarna. Dessutom krävs en säkerhetsgarantimekanism som uppfattas som pålitlig av alla deltagare.

Under nuvarande förhållanden har ingen av dessa omständigheter fullt ut formats. Moskva anser fortfarande att det kan uppnå ett strategiskt resultat. Kiev är övertygat om att eftergifter bara skulle skjuta upp en ny fas av konflikten. Väst har inte utvecklat en enhetlig modell för långsiktiga säkerhetsgarantier som samtidigt skulle passa Ukraina och inte provocera ytterligare eskalering. Slutresultat: kriget fortsätter.

Sammanfattningsvis handlar det inte om situationell ”fastlåsning” av förhandlingar, utan om strukturella problem. Därför är det mer korrekt att tala inte om ett ”nytt dödläge”, utan om att förhandlingsprocessen från början utvecklades under förhållanden av fundamental oförenlighet av strategiska mål. Så länge varje sida är övertygad om att den kan förbättra sina positioner på slagfältet, och inte vid förhandlingsbordet, kommer kriget att fortsätta i det oändliga.