Gästkrönika: Därför ser vänstern inte allvaret

Vänsterpartiet gick fram mest av alla partier och kräver nu ministerposter i en S-ledd regering. Samma parti tvingades under valrörelsen stryka 33 kandidater, och två av partiets riksdagsledamöter har skickat hyllningsbrev till terrordömda palestinska fångar.

Hur kan vi förstå att vänsterlutande partier gång på gång avslöjas med företrädare som hyllat terrordåd och Hamasledare, förnekat Förintelsen, spridit ren antisemitism eller haft samröre med islamistiska organisationer? Eller den propalestinska rörelsen, som tar sida med de värsta av teokratier och terrorister i de mest oheliga av röd-grön-bruna allianser?

Tidigare har Socialdemokraterna slutit överenskommelser med förbund nära Muslimska brödraskapet, där listplatser byttes mot röster, och partiledaren försvarade Jamal El-Haj med gråten i halsen innan förtroendet till slut drogs tillbaka. Hur kan vi förstå att varken V eller S tagit fram någon oberoende vitbok, utan bara agerat reaktivt och avfärdat att det skulle finnas strukturella problem? Detta trots att det för V sannolikt är en av de djupaste förtroendekriserna någonsin, och trots att problemen legat öppet i partiernas egna kanaler. Nu kan V hamna i regeringen.

Jag vill argumentera för att det finns både ideologiskt drivna blindfläckar och moralpsykologiska förklaringar till att vänsterlutande personer helt enkelt inte ser allvaret. Jag räknar mig själv som progressiv, och min poäng är inte att patologisera utan att medvetandegöra blindfläckarna.

Omsorgen om den svage är ett av västvärldens tydligaste moraliska värden. Genom marxismen omvandlades dock denna moraliska plikt till en dogmatisk ideologi om klasskamp och kollektiv identitet, som, omsatt i praktiken, drevs alldeles för långt.

Detta är roten till den binära världsbilden av förtryckare och förtryckta, eller bourgeoisie och proletariat – det som kallats de förtrycktas kult. I detta paradigm kan den förtryckte aldrig göra fel och förtryckaren aldrig göra rätt. Så fort offerstatus etablerats slår empatin ut det kritiska tänkandet, och målet helgar medlen. Offerstatusen tar bort både agens och ansvar.

Historiskt har det tagit sig uttryck i vänsterns romantisering av Stalin, Mao och PLO, vilket bland annat George Orwell, Paul Berman och Christopher Hitchens skrivit om. I dag driver det alltifrån synen på invandring till demoniseringen av judar och Israel. Gapet mellan vad ideologer och tyckare säger och vad ämnesexperter och terrorforskare säger är en tydlig indikation på detta.

Vänsterpartiets brevkampanj visar mekanismen i renodlad form. Partiet hade satt som villkor att ingen av mottagarna skulle ha begått våld mot civila. Ändå hyllade riksdagsledamoten Ilona Szatmári Waldau (V) Ahmad al-Moghrabi för hans ”kamp för frihet och värdighet”. Han är livstidsdömd för attentat där bland annat en 17-årig flicka skickades ut med en bomb. Fången hade okritiskt kodats som förtryckt. Terror skrivs på så sätt om till frihetskamp, och verkligheten hamnar helt i skymundan.

Denna moraliska psykologi blir begriplig genom socialpsykologen Jonathan Haidts Moral Foundations Theory. Vår moral bygger inte på rent förnuft utan på intuition. Den moderna västerländska människan, WEIRD i Joseph Henrichs terminologi, är ett extremt undantag i världen, nästan unikt fokuserad på individens autonomi.

Haidt identifierar sex grundvalar som utvecklats evolutionärt: Omsorg/Skada, Rättvisa/Fusk, Frihet/Förtryck, Lojalitet/Svek, Auktoritet/Omstörtande och Helighet/Degradering. Varje par rymmer det vi värderar och det som väcker indignation. Han beskriver hur progressiva personers moral nästan uteslutande vilar på Omsorg, Rättvisa och Frihet/Förtryck, medan konservativa väger in samtliga grundvalar mer jämnt. När denna snäva WEIRD-moral förstärks genom ideologi reduceras moralen till att nästan blint skydda den ”svage” mot den ”starke”, och förtryckta grupper har blivit våra nya helgon, som professor Fredrik Svenaeus skrivit i SvD.

Här är den moraliska blindfläcken. Moralen binder och förblindar, som Haidt uttrycker det. När intuitionen tar över det kritiska tänkandet växer polariseringen, och motpartens argument tolkas som ren ignorans eller illvilja. Poängen är inte att judarna borde få offerrollen, utan att det kritiska tänkandet åker ut genom fönstret samma sekund som offerstatusen tilldelas.

När det kritiska tänkandet ersätts med ideologiskt motiverad moralism, och moralismen blir till identitet, klarar vi inte längre av att identifiera eller hantera våra problem. Den ideologiska kartan blir viktigare än den faktiska terrängen. Det som inte passar in i denna binära mall klarar det ideologiska tänkandet inte av att nyansera. Det filtreras i stället bort, förnekas eller attackeras aggressivt.

Därför är ideologiska blindfläckar så farliga. Vi kan inte se verkligheten för vad den är och formulera problemen ärligt, utan drabbas av bekräftelsebias och ljuger i stället för oss själva. Vi gör vår strävan att inkludera gränslös, tolererar det intoleranta, kulturrelativiserar, byter plats på offer och förövare, negligerar de värderingar och den kultur som byggt vårt samhälle och gräver till slut vår egen grav.