Göranson: Inga visioner!

I min senaste krönika, Tabula rasa, konstaterade jag att vi tvingas radera många föreställningar om vad vi kan lita på. Frågan är vad vi ska ersätta den förlorade verklighetsbilden med. Behövs nya visioner?

De som vill forma framtiden med politisk vilja talar gärna om visioner. Socialister och fascister är visionära. När människor inte vill foga sig under den visionära politiken krävs tvång. Politiken blir då auktoritär, som hos kommunister och nazister. Med liberal-konservativ grundsyn är jag skeptisk mot visioner.

Trots det finns ändå ett värde i att identifiera det som kännetecknar ett gott samhälle i en föränderlig tid.

En rimlig utgångspunkt är att människor behöver både frihet och trygghet. Mer frihet för somliga, mer trygghet för andra, men en rimlig mix för de flesta. Samtidigt behövs gränser: friheten får inte bli så stor att den skapar otrygghet; tryggheten får inte bli så kompakt att den leder till ofrihet.

En annan balansgång handlar om staten och medborgarna. Visionära rörelser förutsätter en stark stat med makt att genomdriva politiska mål. Ett samhälle med rimlig balans mellan frihet och trygghet går däremot att förena med en mer begränsad roll för staten.

Ett liberalt samhälle ger medborgaren frihet och ansvar för att forma sitt liv efter egna preferenser så länge det inte inkräktar på andras frihet. I ett sådant samhälle ser inte staten som sin uppgift att ”uppfostra” medborgarna. Däremot har den moderna staten ersatt klanen som garant för medborgarnas trygghet.

Statens kärnuppgifter inbegriper ett rättssystem som skyddar mot brott. Ett försvar som skyddar mot främmande makt. Ansvaret för den infrastruktur som krävs för fysisk trygghet. Och ett skyddsnät för den som saknar förmåga att tillgodose sina grundläggande behov.

Staten har traditionellt tagit på sig ansvaret för andra grundläggande behov, som sjukvård och utbildning. Men det finns inget som säger att sådana tjänster måste utföras av statliga organ, inte mer än när det gäller våra grundläggande behov av livsmedel och bostad.

När världen förändras och utvecklingen uppfattas som hotfull är politikens ryggmärgsreflex att man måste ingripa. Det finns två sätt att ingripa: fler regler och större utgifter av budgetmedel – i båda fallen en starkare stat. Men inget av de hot jag tog upp i krönikan Tabula rasa kräver i sig en starkare stat. Hotet från Ryssland kräver starkare insatser på ett av kärnområdena. Behovet av ekonomisk självständighet i förhållande till USA kräver tvärtom avveckling av statliga regler som hämmar näringslivets dynamik och utveckling. Inget av de övriga hoten har i grunden med staten att göra utan är en sak för medborgarnas opinionsbildning att hantera.

Som jag uppfattar situationen idag är politiken mer en del av problemet än av lösningen. Det är inte troligt att de politiska partierna kommer att driva någon demontering av statens dominerande roll. Än mindre att själva ta ett steg tillbaka och förvisa visionerna till sopsorteringen.

Den förändringen kan bara ske i den fria opinionsbildningen och på medborgarnas nivå.