Varför står svenska kristna så ofta sida vid sida med Sveriges muslimska minoritet? Frågan ställs oftast av sekulära svenska invandringskritiker som inte själva växte upp i en traditionellt troende miljö. Lagom till kyrkovalet tänkte jag, som en sverigedemokrat som växte upp i Pingströrelsen och numera är katolik, försöka besvara denna fråga.

För kristna som inte är kulturellt kristna, utan religiöst kristna i traditionell bemärkelse, har det senaste halvseklet varit en fullkomlig katastrof. Kristendomen har pressats tillbaka i Sverige på egentligen alla fronter.

Från att ha varit ett land där kristendom var ett separat, obligatoriskt ämne i skolan, så har Sverige blivit ett land där kristna tvingas kämpa med näbbar och klor för att få behålla ens en handfull kristna friskolor.

Idag är särskilt frikyrkokristendomen att betrakta som en subkultur, och en mycket stigmatiserad sådan. Kyrkorna har vad som på engelska brukar kallas ”siege mentality”, en paranoid – men inte helt grundlös – föreställning om att hela världen är emot en och att undergången är nära. Det svenska begreppet bunkermentalitet är nära besläktat. En grupp med den här mentaliteten agerar desperat på ett sätt som, för en utomstående, är svårt att förstå.

Detta för oss till relationen till islam. En källa till sympati för muslimer är tanken att dessa ändå utgör en sorts ”trosfränder”. Visst, de har fel religion, men till skillnad från den förkrossande sekulära majoriteten så tror de ju ändå på Gud. En svensk frikyrkokristen som inte kan särskilt mycket om islam kan lätt uppleva sig ha mer gemensamt med en muslim än med en ateist. Är inte muslimerna potentiella allierade?

Kritiken mot islam går också ofta ut på att islam är en homofobisk och kvinnofientlig religion, kritik som frikyrkokristna är vana vid att få höra om sin egen religion, och därför lätt avfärdar när den riktas mot en annan religion. Känslan av att muslimer är en sorts ”olycksbröder” förstärks snarare. De får ju skit från ateister för samma saker som vi, eller hur?

Massinvandringen har också gett frikyrkorna deras överlägset största källa till konvertiter. Självklart förekommer det att muslimer låtsas att konvertera till kristendomen för att få asyl, men många konvertiter är också genuina. Att omvända svenskar är svårare.

Jag känner personligen frikyrkokristna som ser massinvandringen som en ”gåva”: Vi kan nu sprida Guds ord till alla folk, utan att – som vi gjorde förr – skicka missionärer till deras länder. Samtidigt innebär – tror de! – det ökande antalet konvertiter att kyrkorna kommer överleva. Det behöver knappt sägas att detta är en mycket kortsiktig syn.

I den mån katolska och ortodoxa kristna i Sverige stöder invandring, så gör de oftast det för att de själva är invandrare, något ju den stora majoriteten är. Ändå är det betydligt mer acceptabelt i katolska kretsar att prata om islamisering än det är i en frikyrka (jag har erfarenhet av båda).

För Katolska kyrkan är det en viktig del av identiteten att man är den ursprungliga kyrkan, och den enda kyrkan som funnits kontinuerligt sedan år 33. Därför lär sig katoliker som en del av kristendomsundervisningen mycket om kyrkans historia under de första århundradena och första milleniet.

Det gör inte protestanter, och ointresset för historia har lett till att väldigt få frikyrkokristna vet något om de muslimska erövringskrig som gjorde det en gång kristna Mellanöstern muslimskt.

Istället fördömer de korstågen, som alla katoliker vet var ett försök att vända utvecklingen och stoppa de muslimska arméer som erövrat Mellanöstern från att också ödelägga Europa. Och de förstår inte hur Koranens värderingar, syn på Gud och syn på icke-troende skiljer sig från Bibelns.

Sammanfattningsvis har anti-intellektualism och bunkermentalitet gjort många frikyrkokristna till nyttiga idioter åt jihadister. I dagsläget är det svårt att se hur ett uppvaknande ska gå till, men jag kommer fortsätta be för ett mirakel.