Gustavsson: Extraval kan leda till kravaller från vänstern

Extraval är ordet på allas läppar numera. Det som efter valdagen mest framstod som en önskedröm från besvikna Tidöväljare, framstår nu som ett allt mer realistiskt scenario. Något som inte diskuterats är risken för att våld och kravaller kan komma att karakterisera en extravalskampanj.

Varför skulle det bli så? Låt oss börja med att ett extraval skulle ha ett givet utfall: Tidöseger. Marginalerna mellan partierna kanske skiljer sig från valet i september (får SD revansch?) men totalt kommer Tidö att med god marginal besegra ett vänsteralternativ som visat sig oförmöget att forma en regering.

Detta innebär att vänsteranhängare som höll sig i skinnet under den förra valkampanjen för att inte äventyra vad de nästan in i det sista såg som en given vänsterseger, inte har något incitament att vara lika disciplinerade. Nooshi Dadgostar kommer inte att kunna hålla tillbaka Palestina-aktivisterna – i den mån hon någonsin kunde det – genom att mellan raderna säga åt dem ”ligg lågt tills vi vunnit valet”.

Ett extraval innebär också nya riksdagslistor, som inte alls behöver vara lika dem som användes i september. Främst Vänster- och Miljöpartiet kommer garanterat att ta chansen att peta sina invandrade ”kryssraketer”, och särskilt säkert är det att Mohamed Ali inte kommer att få en ny chans. Alla partier, men särskilt de till vänster, har nu fått uppleva att ”icke valbar plats” inte betyder någonting när väljarna klanröstar.

Konsekvensen blir betydligt färre invandrare på listorna, till riksdagen men också i kommun- och regionvalen. Tidigare har alla partier som regel haft mångdubbelt fler kandidater än man realistiskt kan få mandat i en viss valkrets. Vänsterpartiet i Dalarna hade 14 kandidater, trots att man även i det vildaste drömscenariot aldrig skulle komma över 2–3 mandat från Dalarna (man fick ett).

Efterspelet av valet 2026 kan mycket väl bli denna typ av ”lex Ali”: Listorna blir kortare, och ingen kommer att få en plats på någon lista för att partiet vill vara snällt eller för att det vill ha mer ”mångfald” (Vänsterpartiets riksdagslista i Dalarna var kritvit med undantag för Ali).

Inom invandrarkretsar kommer detta inte att falla i god jord. Narrativet lär vara att vänsterblocket vann valet, men att Centerpartiet sedan vägrade samarbeta med Vänsterpartiet eftersom vänstern leds av en invandrarkvinna och för att vänstern röstat in för många invandrare. Det är såklart så vansinnigt fel det bara kan bli, men vi pratar om en grupp som inte har särskilt bra koll på svensk politik (eller det svenska språket, för den delen). ”Smutskastningen” av Mohamed Ali tas personligt av många av dem.

För många invandrare som känt hur tumskruvarna dragits åt under Tidö, så var vänsterns seger i september minst sagt efterlängtad. När det sedan visade sig att många av ”deras” kandidater röstats in, så blev de ännu mer lyriska. Det var garanterat inte bara på Sveavägen 68 som det konsumerades tårta.

Att få denna seger undanryckt på grund av en massa politiska intriger och röda linjer som de knappt kan förstå (vem gör det som inte är aktivt politiskt intresserad?) skulle vara en oerhörd antiklimax. Flera kommer sannolikt att tappa tron på demokratin överhuvudtaget. Och när tron på demokratin faller, så är politiskt våld nära. Särskilt när man, som ovan nämnt, inte har en chans att vinna valet.

Detta är inte ett argument emot extraval, ett utfall jag hoppats på sedan den 13 september. Det är däremot ett argument för att Ulf Kristersson, som ledare för den övergångsregering som skulle ha till uppdrag att arrangera extravalet, bör ge Valmyndigheten och kommunerna i uppdrag att säkra vallokalerna och viktiga kampanjplatser (som torg med valstugor), och tillföra resurser för det ändamålet.

En extravalskampanj kommer sannolikt att bli smutsig. Vi kan bara hoppas att den inte också kommer att bli blodig.