Utrikesminister Maria Malmer Stenergard menade nyligen i ett inlägg på Instagram att fokus nu måste ligga på deskalering mellan Israel och Iran, och att samtal och förhandlingar är vägen framåt för långsiktig säkerhet. Det låter rimligt, men Malmer Stenergard har helt fel. Inga samtal eller förhandlingar är nu till någon nytta. Irans regim måste bombas bort.

Innan Israels attack var Iran enligt oberoende bedömningar bara veckor eller månader från att ha färdigställda kärnvapen. Institute for Science and International Security menar att Iran redan nu har tillräckligt med anrikat uran för att tillverka nio atombomber. Sade man då inte samma sak om Irak, tänker ni kanske? Nej – samma institut bedömde 2002 att Irak, tvärsemot vad Bush-administrationen hävdade, inte hade kärnvapen.

FN:s officiella organ för kärnvapenfrågor, Internationella Atomenergiorganet (IAEA), gjorde i februari samma helhetsanalys: Iran har anrikat uran till en nivå som är långt över vad som krävs för kärnbränsle, och de har tillräckligt med anrikat uran för att lagret – med bara minimal ytterligare anrikning – ska kunna konverteras till flera kärnvapen.

USA hade, innan Israels attack, gett Iran 60 dagar att komma till förhandlingsbordet. Israels attack skedde på dag 61.

Iran är ingen vanlig diktatur. Sovjetunionen, för all sin ondska, var en (huvudsakligen) rationell aktör: Sovjeterna ville i grund och botten inte ha kärnvapenkrig och besatt samma dödsrädsla som de flesta människor har. Iran, med sin ultrafundamentalistiska islamistiska ledning, är ett helt annat väsen: Där vi ser dödliga svampmoln, ser de martyrdöd och jungfrufyllda paradis. Därför kan de inte tillåtas atomvapen.

Iran är spindeln i nätet, hjärnan, finansiären och vapenleverantören bakom grupper som Hizbollah och Hamas. Även svenska gängkriminella har fått hjälp av Iran. Israel har inget intresse av att ockupera, än mindre utplåna Iran. Dessvärre gäller inte det omvända. Iran behöver inte kärnvapen för att försvara sig. Däremot behöver man det om man ska ha en rimlig chans att uppnå sitt sedan länge uttalade mål att utplåna Israel.

Det är heller ingen slump att Iran enligt uppgifter påbörjade sin nuvarande kraftansträngning att få kärnvapen direkt efter 7 oktober-attacken. Planen är lätt att se i efterhand: Hamas och Hizbollah skulle med start den 7 oktober destabilisera Israel, omvärlden skulle – som alltid – överreagera på Israels efterföljande försvarskrig, och i det kaos och den isolering Israel skulle befinna sig i, så skulle man vara för distraherade för att inse att Iran höll på att skaffa kärnvapen innan det var alldeles för sent.

Det är obehagligt hur nära planen var att lyckas. Alla vänsterliberala journalister som i över ett år ylat om folkmord i Gaza spelade som förväntat sin roll som mullornas nyttiga idioter.

Kritiker till anfallet menar att Iran inte kommer att bli en demokrati, även om regimen faller. Att Iran kanske till och med kollapsar och blir en anarki, eller får en ännu värre despot som ledare. Det är osannolikt givet att Iran har en stark, prodemokratisk och underjordisk opposition, men oavsett är det inte huvudsaken: I sak så angår det inte Europa hur Iran styrs – demokratiskt eller totalitärt – utan endast huruvida Iran har kärnvapen och agerar som statssponsor för terrorism.

Utan mullorna är Iran inte längre ett hot mot vår säkerhet, och just därför bör Sverige släppa sargen och helhjärtat ställa sig bakom Israels operation och säga Ja till krig med Iran.