Gustavsson: Liberalerna i dödsspiral

I den senaste mätningen från SVT/Verian noterar Liberalerna ett stöd på 1,8 procent. Istället för stödröster, är det dags att fundera på om Liberalerna riskerar en dödsspiral, och i så fall hur länge man har på sig för att undvika en sådan (om den inte redan inletts). Mohamsson måste nu kräva det förändringsmandat som hon redan från början borde fått.

SE ÄVEN: Sämsta siffran någonsin för L i Verian

Idag är det inte många som pratar om Ny Demokrati, men partiet gjorde ett stort avtryck under den enda mandatperiod man fanns i Riksdagen. Ett avtryck som vi ju alla vet slutade i fiasko, med ett valresultat på 1,4 procent i Riksdagsvalet 1994. Vad färre minns, är att partiet faktiskt så sent som i februari samma år hade opinionssiffror på 3,5 procent, och att man rentav var över spärren i Sifos aprilmätning. Trots alla inre slitningar och stormningar så var man ett halvår före valet inte uträknade.

När kollapsen väl började, så gick den dock ganska snabbt. När det var mer eller mindre klart att Ny Demokrati inte skulle fixa spärren, så tycks även många kvarvarande sympatisörer ha övergett det sjunkande skeppet.

Hur länge har Liberalerna kvar innan även de som egentligen sympatiserar med partiet bestämmer sig för att rösta på något annat parti, för att inte ”kasta bort sin röst”? Plötsligt kan ”taktikrösterna” faktiskt börja strömma i motsatt riktning.

Det kan vid första anblick tyckas vara av akademisk betydelse: Hamnar man utanför Riksdagen, så spelar det väl ingen roll om man har 1,8 eller 3,9 procent?

Så är inte fallet, och det eftersom de flesta väljare röstar på samma parti i riksdags- region och kommunvalet. När fler bestämmer sig för att inte rösta på Liberalerna till Riksdagen, så kommer också fler att välja ett annat parti i kommunvalen.

Idag har Liberalerna minst ett mandat i 211 av 290 kommuner, och 13 av 21 regioner. Ett riksdagsvalresultat på 3,9 procent skulle innebära en i stora delar intakt organisation, där Liberalerna fortsatt kommer vara representerade i hundratals kommuner och säkerligen också ett tiotal regioner. Vissa kommuner skulle man rent av få fortsätta styra.

Ett valresultat under två procent skulle innebära sannolikt färre än 100 kommuner med liberala mandat, och betydligt färre regioner. Varje kommun man åker ur i är en kommun där man inte längre får kommunalt partistöd, som är en viktig intäktskälla för alla partier – men särskilt för de små, och de utanför Riksdagen. Inte heller får man i de kommunerna några politiska sekreterare, som avlönas av kommunen men väljs och jobbar åt partiet.

När man tar över partiledarposten till ett krisande parti, så måste man ha mandat att på eget initiativ och efter bästa förmåga själv lägga om partiets strategi. Det mandatet fick Fredrik Reinfeldt, som tog över Moderaterna efter katastrofvalet 2002 och skapade ”Nya Moderaterna”. Det fick inte Simona Mohamsson, som efter flera månaders intern strid tvingades acceptera att partiet behöll den ”röda linjen” mot SD.

Liberalernas problem är såklart större än bara relationen till SD, men i det här läget bör Mohamsson sätta sitt partiledarskap i pant, utlysa en extra stämma och meddela att den röda linjen stryks – eller så får Suzanne Liljegren eller någon annan av partiets interna SD-hatare ta över partiledarposten. Vill ingen SD-hatare ha hennes jobb så kan de sitta ner och hålla käft medan hon gör sitt bästa för att rädda partiet kvar i Riksdagen.

Det handlar dock inte längre bara om att rädda just riksdagsmandaten, utan om att se till att partiet även efter september har en trovärdig organisation och något att bygga utifrån för framtiden. Om dagens siffror från Verian skulle bli verklighet på valnatten, är det långt ifrån säkert att partiet ens kommer att ha det.