Den 29 juli förra året hade en grupp barn samlats på en dansstudio i Southport, Storbritannien, för att leka och dansa till Taylor Swift.

Plötsligt dök en maskerad man upp, som senare identifierades som Axel Rudakubana. Han började utan förvarning att knivhugga barnen, som sprang för sina liv.

Lärarna försökte heroiskt nog stoppa honom, och två skadades. Tre flickor i åldrarna 6 till 9 år dog, och åtta andra barn skadades, många svårt.

I veckan kom domen mot Axel Rudakubana, som var en vecka från att fylla 18 när attacken genomfördes. Han får sitta minst 52 år, och är inte garanterad frigivning ens efter ett halvt sekel bakom lås och bom.

Ett mycket hårdare straff än han som minderårig sannolikt hade fått i Sverige, men såklart inte mer än han förtjänar.

Attentatet triggade en våg av våldsamma upplopp under sensommaren 2024. Många britter misstänkte att myndigheterna försökte sopa ett terroristattentat under mattan.

Rudakubanas namn publicerades först inte eftersom han fortfarande var under 18 när dådet begicks. Spekulationer om att en terroristgrupp skulle ligga bakom spred sig som en löpeld i sociala medier.

Efter en knapp vecka gav myndigheterna med sig och publicerade namnet. Då var det redan för sent.

Medlemmar i Labour-regeringen var tidigt ute och stämplade alla spekulationer om terrorism som ’fake news’. Vice premiärminister Angela Rayner kritiserade i hårda lag Nigel Farage för att ha spridit grundlösa rykten.

Nu har premiärminister Keir Starmer erkänt att han visste redan från början att polisen misstänkte terrorism.

När Rudakubanas sovrum genomsöktes hittades ricin, ett mycket dödligt gift som han lyckats tillverka hemma. I sovrummet fanns tillräckligt med ricin för att döda 12 000 människor.

Polisen hittade också en handbok utgiven av Al-Qaida, samt liknande manualer och texter från icke-muslimska terroristgrupper som IRA.

Från början betonades att Axel Rudakubana lider av autism, vilket gör det svårare att förstå hur han tänkte och etablera ett motiv.

I slutändan gjorde detta att åklagaren valde att inte åtala honom för terroristbrott, eftersom det kräver ett tydligt politiskt eller religiöst motiv.

Rudakubanas föräldrar är inte muslimer utan kristna invandrare från Rwanda. Om Rudakubana konverterat så måste det gått dem obemärkt förbi.

Att sonen var ute på glid var dock något de märkt: Hela fyra gånger hörde de av sig till polisen för att få hjälp.

Rudakubana hade arresterats för att ha burit kniv offentligt tre gånger, och stängdes av från skolan efter att hotat att ta med sig kniv dit.

Vid tre olika tillfällen hade den statliga anti-radikaliseringsenheten Prevent fått rapporter om gärningsmannen men utan att agera.

Prevent har under lång tid misstänkliggjorts och motarbetats av både lokala och nationella vänsterpolitiker. De har anklagat enheten för islamofobi och rasism, eftersom de flesta ungdomar som Prevent arbetar med är muslimer.

Starmer motiverade sitt hemlighållande med att han inte ville riskera att störa rättegången och omedvetet influera juryn. Han menade att rättegången i värsta fall kunde ogiltigförklaras.

Att som politiker vara försiktig med att uttala sig i pågående rättsmål är en god egenskap. Men Starmers hemlighetsmakeri framstår även i det ljuset som extremt.

När parlamentsledamoten David Amess för drygt tre år sedan mördades dröjde det bara tre dagar innan Keir Starmer kallade mordet för ett terrordåd.

Under rättegången har Keir Starmer med allierade velat få debatten att handla om Amazon. Rudakubana köpte nämligen mordvapnet där.

Problemet är att mordvapnet ifråga är en helt vanlig kökskniv av den typ som används för att skära kött. Vi har alla sådana ”vapen” i våra kök.

Starmers förslag, att ingen under 18 ska få köpa en kökskniv, hade knappast hjälpt. Rudakubana hade då bara kunnat vänta en vecka tills han fyllde 18.

Vad var då Axel Rudakubanas motiv? Kanske får vi aldrig säkert veta, men husrannsakan gav en ledtråd.

På Rudakubanas dator fanns oerhörda mängder material om rasism, slaveri och folkmord på ursprungsbefolkningar.

Klasskamrater vittnar om att han ofta pratade om att Storbritannien behövde ett ”folkmord som det vi hade i Rwanda”, men att det skulle vara ett ”folkmord på vita”.

Allt detta måste Starmer, som återigen erkänt att han fick löpande uppdateringar om utredningen, ha känt till.

Den autistiske Rudakubana tycks ha utvecklat ett klassiskt autistiskt specialintresse för identitetspolitik. Han tog det identitetspolitiska hatet mot vita som grupp till sin fruktansvärda, logiska konsekvens.

Inte undra på att BLM-anhängaren Keir Starmer hellre pratar om köksknivar.