Gustavsson: Riksdagens bantade sommarlov – Synd att det ska behövas
I ett försök att driva igenom så många lagar som möjligt och uppfylla Tidö-avtalets alla delar så kortar regeringen ned riksdagsledamöternas sommarlov. Ett nödvändigt beslut, men bara på grund av tidigare misstag, skriver John Gustavsson.
Nyligen gick representanter för Tidöregeringen ut med att man vill korta riksdagens sommarlov i år, för att hinna med att klubba igenom alla lagar som man vill få igenomklubbade innan valet. Oppositionen menar att detta skulle hota valrörelsen, eftersom sommaren under ett valår normalt sett används till att kampanja. Det går nog bra med valrörelsen ändå – men faktum är att det kortare sommarlovet är ett misslyckande.
Självklart kan man ifrågasätta varför riksdagsledamöter har så långa semestrar. En förklaring är att ledamöter faktiskt jobbar betydligt mer än heltid under veckorna de jobbar, eftersom deras uppdrag knappast tar slut vid slutet av arbetsdagen: De dagar man inte är i riksdagen, sitter många i kommun- eller regionfullmäktige, och/eller har hand om allehanda interna uppdrag inom sina lokalföreningar. Jobbet innebär också för de flesta att många på pappret lediga timmar och dagar ödslas på resande.
Eftersom nästan alla parlament har sommarlov, så händer det också förhållandevis lite i världspolitiken under sommaren. Ska man ha ledigt, så är det då. Och ”ledigt” är ju lite missvisande: Riksdagsledamöter har aldrig rätt till ledighet, utan har ”jour” 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. Ledamöter kan när som helst bli uppringda av journalister, partikamrater eller ledare, och rent av inkallade till riksdagen även under veckorna de ska ha ”ledigt”.
Ändå är det såklart fullt rimligt att regeringen prioriterar att få igenom lagstiftning, framför att hålla på sommarlovet.
Likväl så har Socialdemokraterna en poäng när de säger att det är Tidöregeringens egen ineffektivitet som tvingar fram detta: Tidöavtalet förhandlades fram i oktober 2022. Regeringen har haft nästan fyra år på sig att genomföra allting. Ändå har åtgärd efter åtgärd dragits i långbänk i evighetslånga utredningar och genom remissinstanser som ingen ändå avsåg lyssna på (eftersom Tidöavtalet ju ligger fast, oavsett vad remissinstanserna säger).
Nu har Tidöpartierna ett dilemma: Även om man klubbar igenom politiken, så kommer ingen hinna känna av någon effekt av den innan valdagen. Om Socialdemokraterna sedan vinner valet, så behöver de inte göra något mer än att bara låta bli att riva upp det Tidöpartierna driver igenom i sommar, så kommer de att få äran för vinsterna eftersom de blir märkbara först när Socialdemokraterna väl tagit makten.
Det är inte rättvist, men så fungerar väljare: Händer något bra, så tror de att det är den sittande regeringens förtjänst. Väljare nördar inte ner sig i vilken regering som gjorde vad och när olika lagar beslutades och trädde i kraft och under vilket styre.
Det är märkligt att de borgerliga inte lärt sig läxan från Carl Bildt: Sveriges ekonomi hade vid valet 1994 lämnat lågkonjunkturen bakom sig, men väljarna hade inte hunnit känna att läget faktiskt börjat ljusna. Socialdemokraterna vann sin sista jordskredsseger i det valet.
Samtidigt, om Tidöpartierna inte klubbar igenom resterande delar av sitt program, så kommer det dels skapa osämja inom samarbetet, och dels kan regeringen inte i valrörelsen ens hävda att man åtminstone röstat igenom en viss ny lag.
Denna rävsax hade Ulf Kristersson och gänget inte behövt sitta fast i, om man inte under hela mandatperioden abdikerat sitt ansvar och låtit ”opolitiska” tjänstemän agera som en femte kolonn från inuti statsapparaten, som genom olika former av sabotage och malicious compliance kastat grus i maskineriet.
Sent omsider tycks Kristersson vilja lägga på ett kol, men nu är det sannolikt för sent – ledighet eller inte. Om det blir en mandatperiod till för Tidögänget, så måste man lära sig av misstagen som lett till att man nu måste be ledamöterna ställa in sommarlovet.
