Gustavsson: Sverige kan få en ren vänsterregering i höst

I dagarna har två opinionsmätningar från Ipsos och Demoskop publicerats, och båda ger samma dystra trend: Gapet mellan blocken ökar, och Liberalerna är långt ifrån spärren. Faktum är att risken nu finns att Sverige får en ren vänsterregering i höst, alltså en regering med S/V/MP, utan stöd eller inflytande från C. Detta scenario måste vi tala mer om.

Det har länge tagits för givet att alla partier kommer att behövas. Den huvudsakliga kritiken mot vänsteroppositionen har varit att partierna inte är överens, i synnerhet inte V och C, där de sistnämnda inte kan tänka sig ge något inflytande till de förstnämnda.

Om siffrorna fortsätter som nu, så riskerar frågan om samarbete att bli rent akademiskt: I Ipsos mätning får S, V och MP faktiskt 175 mandat, mot C och Tidöpartiernas 174. Riktigt så illa är det inte i Demoskop, där skillnaden är något mindre och C ökar, men trenden är densamma. Att Liberalerna är under spärren gör att S, V och MP inte behöver få 50,1 procent av rösterna för att få 175 mandat, utan det kan mycket väl räcka med 47-48 procent.

Vad skulle detta innebära? För Socialdemokraterna skulle möjligheterna att spela ut samarbetspartierna mot varandra öka; vid behov så kan man (hota att) sträcka ut en hand till C.

Med det sagt, så skulle politiken hamna ännu tydligare åt vänster. Vinstförbud i välfärden, kombinerat med sannolikt tuffare regler för RUT och ROT, och såklart höjda marginalskatter skulle följa. Utan C som ”bromskloss” blir klimatpolitiken ännu mer fientlig mot företag och landsbygd. Ju längre regeringen står åt vänster, desto större blir också konsekvenserna för migrations- och brottspolitiken (inte för att C är något föredöme i någotdera).

Att politiken flyttar åt vänster beror inte bara direkt på att C skulle sakna inflytande, utan på att Socialdemokraterna skulle drabbas av hybris. Inte sedan valet 2002 har de tre partierna till vänster haft majoritet, och på den tiden stod dessutom Miljöpartiet längre åt höger än man gör idag (man förde till och med långtgående samtal med de borgerliga efter valet).

Ett valresultat som egentligen speglade att folk var trötta på en svag ekonomi, fortsatt höga elpriser och frustrerade över en Tidöregering som ofta verkar lamslagen, skulle av socialdemokrater och andra till vänster tolkas som ett mandat för en aggressiv vänstersväng.

Istället för att bara prata om den splittrade vänsteroppositionen, så bör Tidöpartierna i det här läget varna för vad en ren vänsterregering skulle kunna innebära.

Vad skulle det innebära för existerande Tidöpartier? Under förra mandatperioden, 2018-2022 så hade M/KD/SD bara vid två tillfällen större stöd än Januaripartierna, och det var de sista månaderna under Stefan Löfvens tid som partiledare efter regeringskrisen sommaren 2021. I rättvisans namn så ingick L i det andra blocket då, men poängen kvarstår: Det blir tufft med bara tre partier. En valallians, eller ren sammanslagning, mellan L och C är dessutom inte omöjlig.

Samtidigt kan ett större samspel, utan en liberal bromskloss, ge möjligheter till en mer synkad politikutveckling och kampanj i nästföljande valrörelse. Mycket kommer att bero på om Ebba Busch lyckas hänga kvar som partiledare, och vem som ersätter Ulf Kristersson – som ju definitivt inte kommer att hänga kvar efter en valförlust.

Identitetskrisen inom Centern lär samtidigt bli total. Vad gör man som parti, om man uteslutit att samarbeta med ett regeringsalternativ, och det andra regeringsalternativet inte längre behöver en? Tyvärr är nog Centerns väg tillbaka till borgerligheten för lång för att kunna avklaras på fyra år. Där väntar en längre ökenvandring.