För första och sista gången möttes igår kväll alla toppkandidater till Europaparlamentet i en direktsänd debatt anordnad av SVT.

Det var tydligt att alla kandidater förberett sig väl och på förhand tänkt ut vilket intryck de ville ge väljarna – däremot lyckades de mer och mindre bra. Alice Teodorescu Måwe framställde sig framgångsrikt som en aggressiv, konservativ eldsjäl, medan Charlie Weimers gav ett seriöst, intellektuellt intryck med genomtänkta attacker inte minst på Socialdemokraterna.

Träiga Karlsbro

Sämre gick det för Liberalernas Karin Karlsbro. Hon har varit i det närmaste anonym under valkampanjen, och efter att ha sett och hört henne ikväll är det inte svårt att förstå varför Liberalerna inte satsat mer på att marknadsföra henne.

Visst, det märktes vad strategin var – stå ut från mängden genom att exempelvis tydligt ta ställning för euron.

Att Karlsbro tidigt i debatten tvingades medge att Liberalerna inte vill ha en ny folkomröstning utan vill söka medlemskap i euron utan att överhuvudtaget konsultera folket, i strid med omröstningen från 2003, var minst sagt skadligt för hennes trovärdighet och mål om att framställa sig som en demokratisk förkämpe i kontrast mot politiska höger- och vänsterextremister.

Karlsbros träiga utstrålning och oförmåga att försvara Liberalernas val att ingå i Tidösamarbetet (som Karlsbro ju personligen är emot) hjälpte inte heller. Jag vet inte om Liberalerna klarar spärren, men i så fall kommer det vara trots, och inte på grund av Karlsbros insats.

Wiesner ville prata klimat

Detsamma kan sägas om Emma Wiesner, vars centerparti också balanserar farligt nära spärren. Mitt intryck var att Emma Wiesner kom förberedd för att prata om ett ämne: Klimatet.

Detta gjorde att hon försvann under dom första cirka nittio minuterna av debatten då andra frågor diskuterades. Kanske har hon samma debattcoach som partiledaren Demirok, som också tenderar att ha svårt att ta plats och göra intryck i debatter.

Värst av allt så är klimatet ett ganska hopplöst område; är man lika orolig för klimatet som Wiesner tycks vara, så röstar man på Miljöpartiet som vill gå allra längst, vilket också framgick av Alice Bah Kuhnke (som annars också gav ett lågmält intryck).

De två traditionella storpartierna Moderaterna och Socialdemokraterna hade inte någon dålig kväll. Tomas Tobé framstod som väldigt pragmatisk och sådär svenskt ”lagom”, och även Helen Fritzon gjorde sitt bästa för att verka resonlig.

Det gjorde att båda två hamnade lite i skymundan från de mer aggressiva debattörerna, något som dock inte måste vara till en nackdel för partier som dessa som mest vill spela defensivt och undvika misstag. Detta gick överlag bra, även om Fritzon blev rejält pressad tidigt i debatten när Charlie Weimers listade exempel på ryssvänliga partier i Socialdemokraternas egen partigrupp.

Flört med muslimska väljare

På vänstersidan var Jonas Sjöstedt en tydlig vinnare, vilket inte är helt oväntat då hans långa erfarenhet av TV-debatter vida överstiger någon annan kandidats. Att dyka upp med en Palestina-knapp på kostymen var skamlöst populistiskt, men lär definitivt ha attraherat en del inte minst muslimska väljare som före kvällen kanske istället röstat på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Kanske var gårdagen kvällen då Sjöstedt säkrade Vänsterpartiets andra mandat, och Alice Teodorescu Måwe säkrade KD:s första och enda, och det genom att aggressivt stå upp för sin sak i samma fråga – alltså Israel/Palestina-konflikten, som förövrigt är alldeles för invecklad för att vara lämpligt för en debatt av det här formatet.

Friidrotts-EM kan rädda förlorarna

Mest konsistent insats över hela debatten måste ändå Charlie Weimers sägas ha haft, med få om några riktigt svaga områden och flera riktigt bra (exempelvis Israel/Palestina och migration). Detta gör honom till delad vinnare tillsammans med Alice Teodorescu Måwe, med Tomas Tobé och Jonas Sjöstedt på delad andraplats.

Tyvärr för vinnarna – och lyckligtvis för förlorarna – så lär tittarsiffrorna varit betydligt lägre än de annars kunnat vara, tack vare att SVT valde att lägga debatten så att den krockade med friidrotts-EM. Nu är det hursomhelst över, och imorgon kväll vet vi om Sveriges väljare vill se förändring i Bryssel. Jag, som själv bor i Bryssel och som sett EU-apparaten från insidan, hoppas innerligt att så blir fallet.