Hjort: Är judo rasism eller har vi onödiga myndigheter?

Judoklubben som har anmälts till Diskrimineringsombudsmannen borde egentligen ha varit en bisarr parentes i nyhetsflödet. I stället har den blivit ännu ett exempel på den sorts symbolpolitiska konflikter som präglar vår tid. Nivån påminner om debatterna om huruvida yoga skulle vara kulturell appropriering eller upprördheten över vita personer med rastaflätor. Det är en diskussion som snarare vittnar om förvirring än om verkliga samhällsproblem och som framförallt visar på problemet med ett överskott av myndigheter.

I helgen kom nyheten att en judoklubb hade anmälts för diskriminering eftersom även muslimska barn förväntades buga. Enligt anmälaren skulle det göra det svårt eller omöjligt för muslimska barn att delta. Hur kan hyfs vara emot islam?

Läs även: Judoklubb anmäls för krav på bugning – kan vara diskriminering

Judo är en japansk kampsport och bär tydliga spår av sitt ursprung. Hälsningen genom bugning är en del av sportens etikett och disciplin. På samma sätt som andra idrotter rymmer ritualer och traditioner förutsätter deltagande en viss acceptans av spelets regler. Vill man träna får man acceptera det.

Det borde vara en självklar del av integrationen att inte kräva att allt anpassas efter de krav på omvärlden som vissa muslimer har. Vill man träna judo får man välja mellan att antingen anpassa sig efter de regler som den befintliga klubben har eller starta en egen klubb. Det är inget konstigt med det, och det borde också vara en självklar utgångspunkt i ett öppet samhälle. Integration kan rimligen inte innebära att varje verksamhet förväntas anpassa sina grundläggande former efter varje tänkbar religiös eller kulturell invändning.

Den verkligt anmärkningsvärda delen i historien är dock inte själva anmälan utan att den tas på allvar av Diskrimineringsombudsmannen. Myndigheten har länge dragits med frågan om vilken funktion den egentligen fyller. För tänkande människor är uppenbart att den är meningslös. Nästan alla begriper att den i alltför hög grad ägnar sig åt symboliska processer som varken stärker rättssäkerheten eller bidrar till samhällsnytta. Myndigheten är inte bara ett slöseri med pengar utan ägnar sig aktivt åt att driva idiotiska frågor.

Sådana ärenden borde i praktiken avfärdas omedelbart och anmälan kastas i papperskorgen. Att lägga myndighetsresurser på att utreda om en traditionell judohälsning utgör diskriminering framstår som ett skolexempel på hur en myndighet kan fastna i frågor som saknar relevans.

Men den stora frågan är en annan. Inom juridiken finns något som kallas SLAPP-mål. Det är mål där en mycket mäktig och resursstark part stämmer en svag. Chansen att vinna kan vara liten, men man drar ut på processen så att kostnaden blir så stor att den mindre parten antingen ger upp eller går i konkurs. Ofta är det stora företag som ger sig på små företag eller privatpersoner för att skapa ett generellt avskräckande. Oavsett vad som är rätt brukar den mindre parten backa.

Det här är på något sätt DO:s modus operandi. Genom att ge sig på små aktörer, med helt absurda resurser på sin sida, är man säker på att vinna – eller snarare på att tvinga fram underkastelse.

I ett fall som detta uppstår en liknande obalans. Hur ska en liten ideell judoklubb realistiskt kunna möta en statlig myndighet i en juridisk process? Medlemmar och föräldrar vill rimligen att klubbens avgifter ska gå till träning, lokaler och verksamhet – inte till advokatarvoden i en principiell strid om hur man hälsar i dojon.

En möjlighet vore att hela kampsports-Sverige går ihop och möter myndigheten i domstol och sätter den på plats. Men sannolikt är man för rädd om både de resurser man har och för att på andra sätt straffas för att ta den striden.

Myndigheten kommer sannolikt att vinna redan på sitt hot, och där dör ytterligare en liten bit av friheten. Därmed behövs ingen prövning; myndigheten behöver egentligen inte ta ställning. Skräcken vinner.

Det finns för många absurda exempel för att någon ska vilja ta striden med Diskrimineringsombudsmannen. Bland annat har regioner backat från strid med myndigheten efter att journaler har använt det kön som personer föddes med i stället för det de identifierar sig som. Kan hela regioner skrämmas är sportklubbar väldigt enkla mål.

Myndigheten Diskrimineringsombudsmannen borde självklart läggas ner. Det borde ha skett redan i den första budget som Tidöpartierna lade fram. I runda tal har Tidöpartierna slösat bort 150 miljoner kronor per år på att inte stänga ner myndigheten. Pengarna är i sammanhanget små; det viktiga är att få bort en meningslös myndighet.

Den märkbara effekten om myndigheten försvann är att många svenskar skulle slippa bli rejält arga ett par gånger om året när myndigheten gör något dumt. I övrigt skulle det knappast märkas.

Vinner Tidöpartierna nästa val måste detta vara en helt självklar besparing. Gör hundra byråkrater arbetslösa och utsätt dem därmed för risken att tvingas sysselsätta sig med något meningsfullt.

Läs även: Socialdemokraterna ljög om hotet mot demokratin

Följ mig gärna på X/Twitter