Mikael Damberg, den socialdemokratiske finansministern fram till valförlusten, skrev nyligen en debattartikel i Aftonbladet. Damberg menar att regeringen är handlingsförlamad och inte förstår hur folks situation är och vad som krävs.

Genren är på sitt sätt fascinerande. Socialdemokrater är upprörda över att den nya regeringen inte tillräckligt snabbt kan städa upp efter dem. Och dessutom vet de bäst. Särskilt om hur man styr ett land.

De två senaste mandatperioderna var inte bra för Sverige. Gängbrottsligheten exploderade, ekonomin lämnades drivande under en högkonjunktur, kärnkraften slaktades och priser på drivmedel, el och annat höjdes kraftigt. Samtidigt fungerade ekonomin allt sämre och kronan började sjunka vilket gav ytterligare problem.

Arvet efter Socialdemokraterna och tidpunkten för maktskiftet var historiskt svårt. Direkt efter en flyktingvåg med havererad integration, ett krig i vårt närområde, en ekonomi som är i snabbt fall och brottslighet som skenar. Tryggheten är skakad och vem som helst kan komma att skadas. Stämmer polisens misstankar var det två som sköts i Stockholm i helgen för att gängkriminella blandade ihop dem med någon annan.

När Magdalena Andersson tillträdde beklagade hon sig över de tomma ladorna. Hon gjorde lite för att fylla dem utan lämnade ett land i sämre skick än när hon blev minister. Hennes åtta år i regeringen har fått både väggar och tak att rasa in.

Damberg, och många andra socialdemokrater, är nu upprörda över att det gått ungefär hundra dagar utan att regeringen har hunnit lösa alla problem som Socialdemokraterna ställde till med. Hur har regeringen mage att inte städa upp snabbare?

Det är märkligt. Damberg är med och styr i åtta år. Han måste ha deltagit på nästan varje regeringsmöte under den tiden. Under de åtta åren var det idétorka, tafatthet och förnekande som var signum för regeringen. Plötsligt, när de åker ut ur Rosenbad, sprutar det av idéer. Minsta problem kan lösas snabbt och enkelt. Allt som behövs är att ge tillbaka makten till Socialdemokraterna.

Det vore klädsamt med en viss ödmjukhet hos oppositionen. Kanske man borde vänta åtminstone något år innan man försöker skylla situationen på regeringen. Och hålla sig till de områden som regeringen hunnit fatta beslut som påverkar.

Det var inte regeringen som stängde ner kärnkraftverken. Det var inte regeringen som hade en ekonomisk politik så att kronan rasade. Det var inte regeringen som släppte brottsligheten utom kontroll. Det var den förra regeringen. Där Damberg var en central spelare.

Att socialdemokrater brukar gå i opposition mot sig själva är en gammal tradition. Ingen annan kan ha ett demonstrationståg på första maj där statsministern och andra ledande i partiet , år efter år, är upprörd över att det går för långsamt och görs för lite. Ingen annan hade kommit undan med det utan att ha ansetts som en aning eljest.

Att nu ta det ett steg längre och gå i opposition genom att anklaga regeringen för att inte lösa de problem som Socialdemokraterna själva åstadkommit är mer än märkligt. Det finns en ohederlighet där. Regeringen valdes ju just för att städa efter Socialdemokraterna, för att laga det som gått sönder under deras tid.

Det märkliga är att det tycks fungera. Socialdemokraterna får stöd av väljare genom att kritisera konsekvenserna av den politik som de förde och för att regeringen inte tillräckligt snabbt kan städa efter dem.

Det verkar som att Socialdemokraternas väljare i högre grad vill höra någon som gnäller på hur det är, än ta till sig varför det blev så illa och vem som har förmåga att lösa det. Det går att rikta massor av kritik mot regeringens politik och hur de har skött sina första hundra dagar.

Men att tro att Socialdemokraterna skulle kunna komma tillbaka till makten – fullärda och insiktsfulla och kunna ordna allt snabbt. Ja, en sådan tro är nog lite dum. Damberg ägnar sig mer åt bondfångeri än seriöst oppositionsarbete.