Hjort: En reflektion om Frankrikes förfall

Ett tv-inslag skildrade de franska kravallerna perfekt i en ödesbild: en folktom gata i Paris där det har skett en brutal vandalisering. Mitt bland allt skräp ligger drösar av skokartonger och liknande från Adidas, Nike och andra märken. ”Desperationen” över skolsystemet tar sig formen av plundrade skor. Det är nästan lika korkat som att bränna skolan i protest mot finansieringen. Men det skildrar också att det franska problemet inte är skolsystemet. Det är både djupare och mer komplext.

Å ena sidan finns en rättmätig vrede mot en dysfunktionell stat. Men den drunknar i våldet och vandaliseringen. Märkligt nog räknas våldsverkarna till dem som protesterar, trots att de är tjuvar och vandaler – kriminella. De förstör dessutom för de grupper som de gömmer sig bland. Alla förstår att det inte är missnöjda plugghästar som bränner och förstör. De som dominerar gatorna är inte de som vill ha en bättre skola.

Kravallerna sliter franska städer i bitar, och det är ett rejält sargat land. Rapporteringen är dålig, och det finns oftare ett slags vilja att driva en ideologi än att rapportera. Frankrike har en stat som lovar mer än den klarar av. När den brister tar våldet över, och pressen väljer vad vi får se.

Om någon pigg läsare har noterat att Frankrike påminner mycket om vad Vänsterpartiet vill åstadkomma med Sverige, så är det träffande. Det ger också en tydlig indikation på vad socialism leder till. Frankrike var inte ens före kravallerna någon sorts förebild. Nu ser vi vad den politiken ger för skörd. Höga skatter, dåligt reglerad migration och en stor stat eldar på konflikter i stället för att dämpa dem. Och de som lever på andras arbete har ingen avsikt att börja försörja sig själva. Får man inte bidrag kan man shoppa med en kofot.

Kravallerna är vad som händer när en stat lovar mer än den klarar av att leverera. Siffrorna bakom visar hur långt landet har kommit från det som det en gång lovade. Frankrike har länge haft en hård socialistisk linje. Nästan 58 procent av ekonomin är offentlig, vilket är den näst högsta andelen i EU. Motsvarande siffra för Sverige är ungefär 50 procent.

Arbetsveckan har kortats och uppgår till 35 timmar. En förkortning som sliter på ekonomin. Skolväsendet är illa finansierat. Medan Sverige ligger på nära 7 procent av BNP ligger Frankrike på strax över 5 procent. De franska utgifterna täcker också lärarnas pensioner. Det finns en mörk ironi i att den franska staten samtidigt är överdimensionerad och att skolan är underfinansierad.

Skatterna är höga och dåligt utformade. Invandringen är omfattande, och i årtionden har kontrollen över vilka som vistas i landet och över brottslingar varit bristfällig. Frankrike är illa skött, har en mörk framtid och visar liten vilja att förbättras. Frankrike har inte för lite stat. Det har en stat som kostar mängder och levererar för lite.

Statsskulden är groteskt stor och överstiger 115 procent av BNP. Landet löper stor risk att rasa ihop ekonomiskt på ett sätt som påminner om Grekland för 15 år sedan. Befolkningen är dessutom van vid en väldigt generös stat. Delvis har politiker år för år köpt sig en frist från att tvingas välja mellan reformer och den här typen av kravaller genom att låna. Men att skjuta kostnaden framåt gör den bara värre. Det är också omoraliskt att låta folk jobba mindre och försörjas offentligt genom att skicka räkningen framåt. Nästa generation måste betala högre skatt för att kunna försörja dem som inte jobbar i dag.

Budgetunderskottet har legat runt fem procent per år, och statsskulden har skenat. Till det kommer att tillväxten har varit låg. De ekonomiska utsikterna är inte goda.

Kravallerna sätter också fingret på ett annat problem. Det är vanligt folk som finansierar staten och avstår pengar till en dysfunktionell stat. Det är också vanligt folk som äger de flesta butiker som plundras, bilar som bränns och annat som förstörs. Vreden kanske riktas mot staten, men det är folket som får smällarna.

Protesterna har två ben. Det ena är en sorts legitim och mer rimlig kritik, där man förvisso vill ha mer av det som gör att Frankrike inte fungerar. Det handlar om krav på mer pengar som inte finns utan måste lånas upp, och om mycket få krav på skattesänkningar och minskade offentliga utgifter. I stället hoppas man på att mer socialism ska rädda det som den har förstört. En tanke som inte är helt enkel att förstå.

Det andra benet är det som verkligen skakar om: en blandning av palestinavänster, huliganer, migranter och allmänna bråkstakar. Grupper som kan skapa kravaller om deras fotbollslag förlorar, om det vinner eller av något annat dumt skäl. Det handlar knappast om några rättvisegrupperingar, utan om kriminella grupper som förenas i hat mot samhället.

De här grupperna försvinner till stor del ur rapporteringen. Det pratas lite om den etniska dimensionen i konflikten, och i stället lyfter man fram besvikna studenter. Det förklarar inte varför städer brinner och förstörs.

Här går medierna fullständigt vilse, förmodligen på grund av den vanliga rädslan för rapporteringens konsekvenser. Om rapporteringen riskerar att gynna fel grupper politiskt får den vinklas om. När svenska medier gör kravallmakarna till missnöjda studenter riskerar de att dölja just de problem som Sverige borde lära av. Det är inte plugghästar utan kriminella som är kärnan i det franska dramat.

Enklare vore faktiskt att strunta i de politiska konsekvenserna och låta folket själva besluta. Det finns de som tycker att studenterna är det viktiga. Andra lutar åt migranterna. Men medierna ska inte knuffa folk i rätt riktning, utan ge dem information och låta dem själva dra slutsatser.

Medier som ser sig som en del av den demokratiska infrastrukturen måste förstå att om man ger folk rösträtten får man inte hålla inne med fakta. Tvärtom: ger vi folk rätt att rösta måste vi också ge dem fri och ovinklad information. Det är två sidor av samma mynt.

Läs även: Greta Thunberg har bytt undergång