Dansband ses som fulkultur, vilket är en viktig bit i förklaringen till varför dansband måste betala 25 procent i moms när annan musik inte gör det. Dansbandsmomsen kan man slopa redan i första budgeten. Det är en symbolisk fråga som är viktig om regeringen verkligen vill bli hela Sveriges regering, även folkparkssveriges. Det vore också en god och inte alltför dyr gest mot SD för att förenkla budgetförhandlingarna.
Precis innan Svt sände statsministervoteringen visade de ett klipp där Jimmie Åkesson kommer uppför trappan utanför plenum och ska gå in i kammaren. Efter de sedvanliga frågorna om hur säker han är på att de vinner så kommer frågan om vad han tycker saknas i Tidöavtalet. Svaret kommer helt utan betänketid – dansbandsmomsen!
Klipp över till studion. Marmorstein och en reporter sitter närmast med tunghäfta och kämpar mellan vad som ser ut som fniss och total förvirring – dansbandsmomsen?
Läs även: SD valspurtar med välfärd och dansbandsmoms
Dansband räknas lite skämtsamt som uppsåtlig dans. Man dansar med flit, det ses som den viktigaste biten. Går man på en annan konsert kan man dansa lite så där spontant. Men inte uppsåtligt. Det är viktigt för myndigheterna. Inte på skämt utan på riktigt.
Går man på konsert för att dansa så måste man betala full moms på 25 procent. För andra konserter gäller en lägre moms på 6 procent. Det kan till och med vara samma band som spelar med olika skatt beroende på om det finns en dansbana eller en stående eller sittande publik. Det är ganska uppenbart både orättvist och märkligt.
Dansbanden är inte finkultur. Det är folkligt, klassbetonat och något som inte kännetecknar de stora städerna. Dansbandens ve och väl kommer inte upp på den politiska agendan särskilt ofta. Och när den gör det sker det med lite löje över sig.
2014 såg det ut att röra sig åt rätt håll. De fyra allianspartierna hade alla ledamöter som drev frågan och verkade få en del gehör. Kanske hade frågan löst sig om inte Löfven hade vunnit. Men det finns en ny chans nu.
Innan nästa val kan regeringen visa att de faktiskt gör något för den breda kulturen. Det är en glömd sektor på många sätt som tog en hård smäll under pandemin. Att nu sänka momsen för dansband så att den blir rättvis är ett bra sätt att hjälpa dansbandskulturen tillbaka på fötter efter pandemin.
Det är också ett viktigt sätt att både satsa på kulturen utanför storstäderna och visa att den är lika viktig. För många uppfattas dansbandsmomsen som en straffskatt på det folkliga, lite vulgära. Skatten har kallats en straffskatt på lantisar. Och generellt så är dansbands och folkparksrörelsen ofta underrepresenterad både i hur det spelas i radio, hur det ses på tv. När det talas om rättvis representation är folkparksrörelsen ett styvbarn.
Det finns en annan dagsfråga som regeringen också bör hantera. De fåniga danstillstånden. För att en offentlig tillställning ska få ha dansande gäster krävs ett särskilt tillstånd. Annars räknas dansandet som svartdans, vilket inte är tillåtet.
Det har åtskilliga gånger motionerats i frågan och riksdagen har gjort ett uttalande. Det är en tramsig fråga som bitit sig fast sedan femtiotalet och som borde rensas ut samtidigt som man löser frågan med dansbandsmomsen.
Åkesson betonade även i valrörelsen att dansbandsmomsen är en glömd fråga. Han har lite blivit symbolen för en glömd fråga även om många både motionerat och lyft frågan publikt. Inte minst Bert Karlsson har synts där. Frågan verkar vara stark i Blekinge. Den som för många år sedan uppmärksammade den för mig är Olofströms kulturchef Lorri Mortensen Mates.
Regeringen borde ge inte bara landsbygden utan också Åkesson en budgetpresent i form av en slopad dansbandsmoms. Inte bara för att stärka ett samarbete men också för att markera att man menar allvar med att det är hela Sveriges regering. Folkparksrörelsens också.
