Hjort: Kronofogden ger inte spetskompetens
Det är lätt att förstå argumentet för att människor ska kunna börja om. Svårare är att förstå varför deras tidigare misslyckanden skulle göra dem särskilt lämpade för riksdagen. I debatten om Mohammad Ali har skillnaden mellan en andra chans och ett politiskt mandat gått förlorad.
Susanna Kirkegaard skriver i en ledare i Aftonbladet om hur ”strulpellar” också måste kunna bli politiker. Hon syftar på Vänsterpartiets Mohamed Ali. Där finns en viktig poäng: det bör vara möjligt att lägga om sitt liv och bli politiker. Men Ali har varken lagt om sitt liv eller varit en strulig kille. Kirkegaard är en av många märkliga texter där det närmast finns en tävling i vem som kan stötta Ali mest. Men Kirkegaards text är ett pedagogiskt exempel på en ganska förvirrad debatt kring Ali.
Ibland förekommer märkliga hyllningar till någon slags speciell erfarenhet eller kompetens som han skulle ha. Alla har erfarenhet av att få räkningar, men det skapas inte någon speciell erfarenhet av att inte betala dem. Att ha struntat i att göra rätt för sig är inte direkt en erfarenhet som är viktig, och betalningsanmärkningar är inte heller någon spetskompetens.
Det konstiga med Kirkegaards text och andra som argumenterar på ett liknande sätt är varken att de vill att det ska finnas en andra chans eller att de kallar någon som inte betalar underhåll för sitt barn för en strulpelle. Att ge någon en andra chans är en sak, ett riksdagsmandat är uppenbart något annat. Det konstiga är synen på riksdagen och dess arbete.
Kirkegaard menar att det finns ett värde i de erfarenheter som Ali och andra ”strulpellar” har av att bli utsatta för myndighetsutövning. Det är svårt att se värdet av ett tal i riksdagen om hur det känns när Kronofogden ringer för att man struntar i sina räkningar. Är det någon som har en viktig erfarenhet är det väl barnet vars pappa inte betalade underhållet, snarare än pappan som inte betalade? Debatten om Ali lyfter onekligen frågan om hur mycket skada svensk lagstiftning har lidit av att sakna den unika kompetensen hos strulpellarna.
Men framför allt finns ett annat missförstånd kring riksdagen och dess arbete. Riksdagen är inte ett stort grupparbete där folk berättar om sina erfarenheter och vad de känner inför olika saker. Förhandlas ett förslag om utmätningar och skuldsaneringar kommer Ali inte att gå runt bland partikanslierna och berätta om sina egna erfarenheter.
Inte heller kommer den erfarenheten att spela någon roll när förslaget bereds. Då har arbetet kommit så långt att anpassningarna mellan partierna inte handlar om vad som sägs i talarstolen, utan om kompromisser. Partierna redogör för vad de kan stödja och vad de är emot, och det är en fråga om positioner snarare än argument.
Det är den ena biten. Den andra är att få riksdagsledamöter gör djupare avtryck. De har ett uppdrag och en position från sina partier och driver den linje som partiet har. Det finns självklart undantag, men kongresser, landsmöten och stämmor, tillsammans med partiledningarna, brukar dra upp de grova linjerna.
Partierna brukar vara byråkratiska organisationer som är anpassade till hur riksdagens arbete fungerar. Den enskilde ledamoten är en liten kugge i det maskineriet, och erfarenheterna spelar oftast ingen roll. Det är därför vi ofta ser duktiga politiker lämna rikspolitiken för att i stället bli kommunalråd.
En realitet som förmodligen är provocerande för båda sidor är att det för riksdagens arbete inte spelar någon roll om Ali avgår eller inte. Hans chans att göra ett avtryck är att bli politisk vilde. Men ser man till politikerföraktet spelar det stor roll om han avgår eller sitter kvar.
Om Ali verkligen besitter en oersättlig kompetens borde Vänsterpartiet självklart sätta honom högst upp på valsedeln vid ett extra val. Men vi vet alla svaret på om det kommer att ske. Sitter Ali i riksdagen kommer han att försvaras, men får man en chans att byta ut honom tar man den.
