Hjort: Lås in Centerpartiet tills den vita röken stiger

Sju veckor efter valet är det fortfarande inte mycket nytt. En viktig del av förklaringen är Centerpartiet och dess röda linjer, som korsas av en passivitet. Antingen vill man göra en kompromiss, och då förhandlar man med andra partier. Eller så vill man inte kompromissa, och då är det meningslöst att förhandla. Då är ett nyval att föredra.

Talmannen Andreas Norléns drag att pröva en mittenregering är lite av ett genidrag. Centerpartiet har länge haft ett slags önskedröm om en sådan regering, trots att det bara är de själva som vill ha den. Nu kommer den drömmen att tydligt krossas, när inte ens de partier som ska ingå vill vara med.

Centern har låst svensk politik. De kallar sig ett mittenparti, men i många frågor växlar de mellan extremerna. Ekonomiskt står de till höger om M, i migrationsfrågan ligger de nära Miljöpartiet, och så håller det på. Centern verkar tro att kantpositioner i många frågor, både till höger och vänster, ger en mittenposition som summa. Men att vara extrem åt två håll samtidigt gör en inte till mitten; det gör en bara omöjlig att samarbeta med.

Men sonderingsuppdraget hanterades fel eftersom Elisabeth Thand Ringqvist sökte stöd för en mittenregering hos de andra partierna. Ett uppdrag som var dödfött. Det hon borde ha ha gjort var egentligen något annat.

ETR borde ha låst in sig med sin riksdagsgrupp och bestämt sig för vad de vill. Även om det finns många viljor och starka känslor finns det bara två alternativ för Centerpartiet: antingen släpper man sina röda linjer eller så kräver man öppet ett nyval. Allt däremellan är bara ett kostsamt förhalande. Två alternativ och ett besked som kan spara mycket tid i den meningslösa process som vi befinner oss i nu. För det är en dyr process som Sverige befinner sig i. På många sätt.

Ett extraval kommer att kosta någonstans från 600 miljoner kronor och uppåt. Det är en ganska låg kostnad jämfört med att Andersson får bilda en regering där V och MP har stor makt.

Men det finns också en annan kostnad som är svårare att mäta. I oktober kraschade folkets optimism inför framtiden. Det finns flera delförklaringar, men en viktig del är den svenska politiska oron.

Det kan göra stor skillnad för företag om det är Andersson eller Kristersson som är statsminister, och om det är de rödgröna eller Tidöpartierna som utformar politiken. Skillnaden kan vara så stor att ett företag väljer land utifrån det. Inte bara skatter, utan även tillgången till stabil och billig energi och möjligheterna att få tillstånd för verksamhet är politiska frågor. Om Miljöpartiet får igenom sina miljöregler, Vänsterpartiet sin miljardärsskatt och man gemensamt kortar arbetstiden blir företagandet dyrt. Då flyttar företag och investeringar.

Självfallet skjuts sådana beslut på framtiden om man inte vet hur det politiska utfallet blir. Det kostar. Det är en del av den kostnad som velandet orsakar. Tiden och kostnaden rusar eftersom att inte välja också är ett val. Svenska företag och skattebetalare får betala för Centerns velande.

Påvevalet är en tydlig jämförelse. Valen kallas konklaver, vilket kommer från latinets cum clave – med nyckel. Efter att kardinalerna inte hade kunnat enas under nästan tre år i det påveval som inleddes 1268 låste man helt enkelt in dem. De fick komma ut när de hade enats. Först låstes de in, sedan fick de bara vatten och bröd, och till slut började man demontera taket så att kyla och regn skulle få dem att mjukna. Ett kanske väl drastiskt sätt att utse statsminister.

Centern borde göra sin egen konklav. Lås in riksdagsgruppen och släpp inte ut dem förrän vit rök stiger över Stureplan: antingen släpper man prestigen och kompromissar, eller så begär man nyval. Det behövs varken indraget bröd eller uppbrutet tak för att bryta dödläget – det räcker med ett rakt besked. Sverige har väntat färdigt.