Hjort: LO:s småaktighet är ingen ekonomisk analys

LO har släppt årets rapport om maktelitens löner. Totalt 200 personer granskades. Men framförallt Sveriges 50 bäst betalda VD:ar. Med det underlaget tycker sig LO kunna dra stora slutsatser, i själva verket är det småaktig avundsjuka.
En gång om året släpper LO en rapport, den handlar om inkomster i makteliten. Men fokus är framför allt på lönerna för 50 vd:ar. Enligt LO är detta ett mycket viktigt nyckeltal: att följa utvecklingen mellan de 50 bäst betalda vd:arna och en genomsnittlig arbetare. I år tjänar vd:arna i snitt 77 gånger mer, vilket gör LO extra upprört.
Jag är något mindre upprörd.
En första svaghet är att rapporten inte tar upp exempelvis sportstjärnor och artister.
Det finns flera skäl till detta, men två är värda att kommentera.
Det ena är att de som LO vill väcka avundsjuka hos identifierar sig med sportstjärnor och artister, medan chefen på jobbet uppfattas som en utsugare. Folk unnar Zlatan hans pengar, men detsamma gäller inte en bolagschef. Chefen är ond och stoppar löneförhöjningar så att man inte har råd att gå på fotboll och betala Zlatans lön – eller gå på konsert och betala pengar till Zara Larsson. Det är lättare att acceptera höga inkomster för den som säljer skivor, konserter eller matcher än för den som säljer mjukvara, bilar eller liknande. Ingen driver tesen att Zara Larsson är en utsugare av biljettsäljare, merchandiseförsäljare, ljud- och ljuspersonal och alla andra som ingår i verksamheten. Där anses pengarna inte på samma sätt “tillhöra” arbetarna som i andra företag.
Det andra skälet är att rapporten är ett uttryck för en sekelgammal och trött socialism. Kapitalet suger ut välstånd ur arbetarna, som egentligen borde ha fått behålla sina pengar. Trots att forskningen övergav denna tanke för länge sedan lever den kvar politiskt, eftersom den spelar på känslor. Man kan vinna röster genom att hävda att skälet till att människor inte har det bättre är att någon annan tar deras pengar.
Ofta görs invändningen att företaget, och vd:n, inte skulle tjäna pengar utan arbetarna. Om ingen arbetade skulle inga pengar tjänas. Det är självfallet korrekt. Men samma resonemang gäller även kapitalet, maskinerna och ledningen. Allt i verksamheten behövs. Ett företag som utsätts för konkurrens kan inte ha personal som inte skapar värde, en dålig kapitalstruktur eller en ineffektiv ledning. Det är ett av skälen till att konkurrens skapar lönsamma företag. Vill man ha ett lika dumt resonemang så kan man hävda att man borde halvera löner eftersom ingen hade kunnat jobba utan att ägare tillförde kapital.
Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Ola Möller skriver om rapporten på Facebook:
”Den här utvecklingen är absurd. På många sätt. För frågan som måste ställas är om prestationen har motsvarat löneutvecklingen. Har de 50 topp-vd:arnas prestationer utvecklats flera hundra procent mer än arbetarnas? Ser man till produktivitetsutveckling, tillväxt i samhället och värdet som skapas är svaret glasklart nej. Vad som däremot ökar är vinstandelen på löneandelens bekostnad. Aktieägarna har fått bättre utdelning helt enkelt. Då får vd:n mer betalt. Mycket mer.”
Ser man generellt på Sverige har värdet av den ökande produktiviteten fördelats ungefär lika mellan löner och utdelningar. Någon dramatisk förändring finns inte.
Men Möllers resonemang bygger på en märklig konflikt. Den konflikt som under lång tid präglat näringslivet står inte mellan ledningens löner och andra anställdas löner. Den står i stället mellan ägare och ledning.
Ökningen av lönegapet mellan LO:s medlemmar och företagens ledningar beror inte i första hand på att ledningen “snyltar”. Det handlar i stället om en förskjutning från passivt ägande av kapital till aktivt ledarskap och styrning av verksamheter.
I takt med att behovet av kvalificerad ledning värderas högre stiger också ersättningarna. Aktieägarna är i allt högre grad beredda att betala för personer som kan skapa värde åt dem. Ett exempel: en ökning av ABB:s börsvärde med 10 procent innebär nästan 14 miljarder dollar till ägarna. Hur mycket av värdet tycker de att ledningen är värd?
Det finns också ett metodologiskt problem i rapporten. Den räknar in alla inkomster, inte bara lön och inte bara från vd-uppdraget. En arbetare har vanligen en enda arbetsinkomst, medan en vd ofta har flera.
Det kan handla om styrelseuppdrag i andra börsbolag, kapitalinkomster, annan näringsverksamhet och inte minst optionsprogram som kan generera mycket stora belopp.
Varför detta är relevant i sammanhanget är svårt att förstå, särskilt eftersom den underliggande tonen bygger på en konflikt mellan lönearbete och kapital, där vd:n placeras på kapitalets sida. Varför blir då exempelvis en aktievinst på en miljon kronor i ett helt annat bolag central?
Det sannolika svaret är avundsjuka. Man vill skapa en konflikt, och det är enklare att vinna politiskt kapital om inkomster kan framställas som pengar som tjänas på andras bekostnad.
Socialism är aldrig vackert. Men det här stinker.
Läs även: Biografen Zita - Stockholms stad betalar för rasism
Följ mig gärna på X/Twitter