Magdalena Andersson har begått ett mellanting av ett karaktärssjälvmord och en intervju i DN. Den bör absolut läsas. Det är en av de märkligaste intervjuerna på väldigt länge. Det går inte ens att förstå DN:s syfte med den. Är det en furstespegel som av misstag blir en skrattspegel? Eller är tanken att ge Andersson massor av frihet att prata, snärja in sig själv och göra bort sig?

Anderssons syfte är enklare att förstå. Efter att ha blivit totalt bortgjord efter att El-Haj återigen visade att det är han som bestämmer behövdes både goda nyheter och förflyttning av fokus. Hon lyckades onekligen flytta fokus, men de goda nyheterna är inte för Socialdemokraterna. Det går inte att utesluta att Andersson blir arg när hon läser intervjun och reaktionerna på den.

Oavsett syftet är det en intervju som det finns ett före och ett efter kring. Efter är absolut inte bättre för Anderssons del.

Politiker som recenserar opinionsbildare är inte direkt typiskt för svensk demokrati. Det för snarare tankarna till politiker som Donald Trump eller mer auktoritära politiker. Att Andersson gör så är häpnadsväckande. Det är också förutsägbart att varken Annika Strandhäll eller Morgan Johansson kommer att känna demokratin skaka under deras fötter. Tvärtom kommer de som jakthundar som får spår på blod att eggas.

En stor del av intervjun handlar om debattören Henrik Jönsson. Andersson uppfattar att det pågår en kampanj mot henne för att framställa henne som ilsken och maktlysten. Något som tydligen gör henne jättearg. Bland dem som gör henne arg finns Henrik Jönsson. Hon ser inte hans klipp men hon känner till att han har en studio.

Andersson har förstått att Jönsson sitter i en studio och är missnöjd med Socialdemokraterna. Det är suspekt. En sufflör, i form av en pressekreterare, griper in och berättar att Jönsson gör klippen för att sprida hatpropaganda mot Socialdemokraterna.

Hatpropaganda är ett hårt ord. Andersson slingrar lite och försöker i stället misstänkliggöra Jönsson utifrån hur han finansieras. Det tycker hon är suspekt. Att Jönsson själv är jättetydlig i sina klipp med att han ber tittare att swisha tycks de ha missat. Med 133 000 prenumeranter behövs inte mycket per prenumerant för att det ska dra in en del pengar. Med tanke på hur Andersson tidigare i intervjun oroat sig för ryska påverkansoperationer är det inte ens subtil antydning.

Att kalla Jönsson för ”swishhora” hade varit lågt, men de klumpiga anspelningarna på att det kanske är en främmande makt som betalar är mer hårresande än låga. Andersson vill bli statsminister och med den ambitionen sitter hon i en av landets största tidningar och helt skamlöst antyder att Jönsson kanske finansieras av främmande makt. Helt utan en antydan till bevis, inte ens ett försök att hitta på något. Kanske anser hon att opinionsbilda mot henne är en form av landsförräderi, eller åtminstone ett slags hatbrott.

Henrik Jönsson är svår att koppla ihop med hatpropaganda. Han är artig, välklädd och pratar skånska. Klippen går i ganska långsam takt och har en förmåga att göra komplexa skeenden enklare. Det går att förstå att hans växande popularitet och acceptans i debatten är ett hot mot Andersson. Men ett hot är något annat än hat.

Kontrasten mot när Anderssons ungdomsförbund i Malmö skanderade ”Krossa sionismen” och sjöng om att skjuta raketer mot civila och Jönsson är påtaglig. Det är inte heller svårt att säga vem som ägnar sig åt hatpropaganda.

Bilden av Andersson som växer fram börjar bli en variant på Snövits mamma. En arg Andersson som stirrar i spegeln och skriker ilsket, som kräver svar av tjänare om varför folket har fräckheten att inte älska henne.

– Jag har höga förtroendesiffror så det är klart att man försöker sänka dem säger Andersson.

Hon säger inte att de faller. I stället påminner det om det gamla talesättet att måste man säga att man är en kung så är man det inte. Andersson var svag i hanterandet av El-Haj, och försöket att rädda sig gjorde allt värre. Gång på gång har hon visat dåligt omdöme och försöker bluffa sig fram. I intervjun når det desperata nivåer.

Utöver Jönsson lyckas hon anklaga statsministerns kansli för att ha skattebetalda hatare anställda. Tydligen arbetar de treskift eftersom de ”driver hat 24 timmar om dygnet”. Paranoian slutar inte där. Hon antyder att SD kommer att försöka stoppa stödet till Ukraina i Europaparlamentet. Andersson tycks ha glömt att SD var det första partiet som krävde att skänka vapen till Ukraina och att hennes regering hävdade att det sannolikt vore olagligt. Det finns också mystiska algoritmer på Internet, där techföretagen gynnar ”högern”. Världen gaddar ihop sig mot henne.

Att kasta grundlösa beskyllningar kring sig, återigen ljuga och i falsett prata om sina förtroendesiffror kommer inte stärka dem.

Andersson hade redan före intervjun börjat tappa i förtroende. El-Haj skyndar på förloppet ytterligare. Intervjun klappade igenom totalt men det kommet inte synas direkt. Däremot är det allt tydligare vilket bristande omdöme Andersson har. Det ser både media och väljare.

Det enklaste sättet att görs Andersson jättearg är att skicka mer pengar till Jönsson. Skulle han kunna göra ett klipp där han tackar Andersson för att han får ihop en miljon på en vecka skulle säkert Andersson få dåndimpen. Det räcker faktiskt med en tia per prenumerant för att nå det målet.

Snart kommer Andersson säkert att försöka hävda att hon är missförstådd. Hon menade inte alls så med Jönsson. Egentligen har hon alltid stött honom och har själv swishat flera gånger. I själva verket brukar familjen poppa popcorn och helgmysa till Jönssons klipp.

Rysk påverkansoperation enligt Magdalena Andersson